Ema

Kasia Syty 09:00 7 May 2020

Visst är förtvivlan och svek megaattraktivt som content. Det vet regissören Pablo Larraín (Neruda, Jackie) som i sin nya färgsprudlande film blandar köttiga dansscener med telenovela-dramatik byggd runt en drös sociala tabun - ofrivillig barnlöshet, normernas tvångströja och adoptivföräldrars skam. Smärta och frustration över samhällsstigman transkriberas till pulserande rytmer, coola kostymer och häftiga ljuslekar, men filmen saknar helt ett djup som kunde ge den någon slags större betydelse än en oironisk 90-talsmusikvideo.

Dansarparet Ema (Mariana Di Girolamo) och Gastón (Gael Garcia Bernal) kan inte få egna barn och adopterar en son som de vid filmens början har lämnat tillbaka. Återlämnandet triggar en festival av ömsesidiga anklagelser, skuldbeläggande och dramatiska kärleksförklaringar. Ema läker sina sår med självdestruktivitet och går all in för att bearbeta sina känslor genom reggaeton, vilt sex och missbruk av effektfulla eld- och vattensprutor.

Till att börja med är det svårt att inte falla pladask för det vackra och ljuvligt promiskuösa (varning till alla covidutsvultna singlar) chilenska dansmusikaliska dramat. Men så fort första elden släckts avslöjar sig Pablo Larraín som en av de regissörer vars strategi gör att allt ser väldigt snyggt och tilltalande ut (fotografen Sergio Armstrongs förtjänst), men fatalt brister i både karaktärsfördjupning och berättelsestruktur. Ema fullkomligt överöser tittaren med kameraflirtande poser, skuggiga vinklar och intensiva men helt döda blickar (under filmens 107 minuter yttras knappast ett ord värt att lägga på minnet).

Mariana Di Girolamo och hennes medspelare dansar skickligt och älskar passionerat men skapar samtidigt en väldigt trasig (minst lika trasig som den verklighet filmen vältrar sig i att kritisera) och pretentiös värld. Detta i kombination med en total humorlöshet ger filmen en tröttsam ton – livet förminskas till att handla om att ständigt agera missförstådd och sårad och stundtals förförisk. Dansen mister helt sin roll som nyckeln till personlig frihet och blir snarare en försvarsmekanism för den beräknande ytligheten.
Eller hur var det nu igen: Are we human, or are we dancer?

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner