Det är fint när en produktion lyckas klara av kriterierna för en bra film utifrån och in. Ni förstår vad jag menar, många filmer fastnar bara på det ena eller andra:
Flickan uppfyller de yttre kraven, och Mammut, som är bra som idé, är estetiskt haltande och har för lite yta. Formmässigt rör sig An Education i tidigt sextiotal. Säkert ingen slump att tidsperioden sammanfaller estetiskt med hyllade tv-serien Mad Men, den perioden måste göras upp med. Carey Mulligan spelar Jenny, en 16-åring med studiebegåvning. Det här är innan islossningen i världen har skett, både för feminismens andra våg och den revolterande populär-kulturen. Men allt ligger och ruvar, på väg att kläckas och sprängas. Mulligans gestaltning av en ung kvinnas utveckling är fantastisk. Sedan kommer en dude in i bilden och det hela utvecklas till en dov skräckfilm, utan ett enda monster. Skräcken ligger istället i det psykologiska spel av härkartekniker och vem som får rollen som subjekt eller objekt. Gissa vem.
