Duvans vingslag

När Kate Croy (Helena Bonham Carter) kommer under sin förnäma moster Maudes (Charlotte Ramplings) beskydd, blir hon tvungen att göra avkall på sitt jag i samma takt som hon åtnjuter damens sociala privilegier. Året är 1910 och vi befinner oss i Londons övre societet; gränsdragningarna mellan vad som passar sig eller inte, är lika hårt markerade som vid ett övergångsställe. Att Kates gamle flamma, den unge journalisten Merton Densher (Linus Roache från Priest) skulle figurera som sällskap eller ens äkta hälft, kommer inte på frågan. Han utgör ett störande moment i Maudes försök att undgå se sin systerdotter vandra samma väg som sin mor, som under sitt liv tog ett ordentligt och förnedrande kliv nedåt på den sociala stegen. Den sköna och rika Millie Theale (Allison Elliott) kommer att utgöra en oas i det tillsnörpta sällskapet. Millie är nämligen en dam av så hög rang att hon aldrig behöver fundera över eller ifrågasätta sin status; hon tycker att Merton "är vacker" och att Kate utgör en frisk fläkt. Med vissa baktankar knyter Kate starka band till Millie. Från en oskyldig lek utvecklar sig intrigen till ett triangeldrama där alla är dömda att förlora, på ett eller annat sätt. Duvans vingslag är liksom besvikelsen från Jane Campion, den stelbenta Porträtt av en kvinna, baserad på en hyllad roman av Henry James. Manus är sammanställt av Hossein Amini, som även bearbetade en bok till filmmanus för Michael Winterbottoms orgie i sekelskiftesmelodramatik: Jude. Duvans vingslag innehåller likartade toner, om än något mer romantiserade och förskönade, inte minst med hjälp av bildspråket. Vi rör oss, likt i James åtskilliga verk, runt 1900-talets sekelskifte; en oåterkallelig samhällelig brytpunkt, men smärtsam för många inblandade. Men problematiken känns så förbenat avlägsen; nostalgisk och förfinad, att det märkligt nog är svårt att ta den till sig. När de ständigt skrattande; tisslande och tasslande tre personerna njuter av sin påkostade semester, och gondolerna ljudlöst letar sig fram längs Venedigs fackelupplysta kanaler, undrar man vem det är som förskönar tillställningen: regissören eller de inblandade. För där smärtan blir ett örhänge, den sociala orättvisan en politiskt korrekt och matchande kuliss fångad i en vaselinlins, och kärleken en fåfäng tår i ögat - där vill jag inte vara med. Det är bara sterilt, förutsägbart och alldeles för klädsamt. Och faktiskt inte ens ett dugg romantiskt.