Du ska nog se att det går över

Nästan alla dokumentärer om homosexuella är i någon mån komma ut-filmer, men den bakomliggande bristen på fantasi får tillskrivas samhället snarare än filmmakarna. Det är fortfarande komplicerat att komma ut som homosexuell, alltså finns ett behov av filmer som beskriver hur processen ser ut för ungdomar idag. Men ju mer homosexuella accepteras och syns, desto mindre originellt blir innehållet, särskilt för dem i publiken som ser filmen för information i stället för identifikation. Dokumentärfilmaren Cecilia Neant-Falk satte in en annons i Okej för att hitta bisexuella eller lesbiska tjejer. Du ska nog se att det går över dokumenterar tre år i tre flickors liv och presenteras någorlunda kronologiskt. Delar har tjejerna filmat själva, och förtroligheten de så småningom uppnår i sina videodagböcker blir central för hela filmen. Ibland avbryter de sig - "Mamma kommer!" - och man inser att det de nyss berättade för kameran, det har de inte sagt högt till någon människa i världen. Vad de säger är förstås ganska förutsägbart. På var sin dialekt upprepas samma berättelse: inga tonåringar har det särskilt kul, men de som verkligen avviker har det svårast. Att komma ut under högstadietiden är nästan omöjligt, i gymnasiet lite lättare, särskilt om man bor på en lite större ort. Den som hittar en tjej under skoltiden har verkligen tur - nåja, även det är väl sant för tonåringar oavsett sexuell läggning. Tydligen är fördomarna mot homosexuella stora runt om i landet och jag hoppas förstås att filmen ses av de fördomsfulla. Det etableras med all önskvärd tydlighet att lesbiska tjejer vore precis som alla andra tjejer, om de inte var tvungna att hålla en så grundläggande del av sin personlighet hemlig. Kanske är det bara Neant-Falks fokus på komma-ut-processen som hindrar oss från att lära känna dessa tjejer som annat än unga flator. Har de andra drömmar än att fly till stan där det är högre i tak? Hur går det för dem i skolan? Har de jobb? När flickorna kommer ut inför föräldrar och vänner varierar reaktionerna. Jag rörs nästan till tårar av mamman som känner sorg och bestörtning - över hur ensam dottern måste ha känt sig och varit under hela uppväxten. Det är observant och det är också Neant-Falks implicita svar på frågan om Hur Det Är. Ensamt! Men den sorgen går (som titeln säger) över till slut. Oavsett hur taskiga tonåren är kommer man på ett eller annat sätt ut i ett annat liv. Den egenskapen gör filmen till en potentiell ungdomsklassiker, också i heterokretsar.