Driven

Med utgångspunkt från ett manus av Sylvester Stallone (som också har en roll i filmen som den avdankade föraren Joe Tanto) skildrar Renny Harlins nya film [I]Driven[/I] turerna kring kampen om världsmästerskapet i Formel 1. Striden om världsmästartiteln står framför allt mellan två män: Jimmy Bly (Kip Pardue), en ung uppstickare, och Beau Brandenburg (Til Schweiger), en äldre, mer erfaren förare. Stallones karaktär Joe Tanto enrolleras så småningom av Blys stallchef Carl Henry (gestaltad av Burt Reynolds) i syfte att stärka den unge Blys sviktande självförtroende. En film om Formel 1 är naturligtvis ett ypperligt tillfälle för Harlin att blåsa på i 220. Avancerade digitala morfningar som simulerar förarnas subjektiva upplevelse av hög hastighet kombinerat med ett hårt drivet klipptempo resulterar i en film vars enda anspråk är att bjuda åskådaren på en omskakande audiovisuell resa. Och det lyckas den med, det måste jag tillstå. Bitvis är [I]Driven[/I] ganska underhållande. Såväl syn- som hörselsinne får arbeta på högvarv i två timmar och det är inte utan att jag känner mig matt när föreställningen är över. Varje ljud låter som om det vore överdubbat minst tjugo gånger. Bildperspektiven är alltid dragna till sin absoluta spets, oavsett om det rör sig om extrema närbilder av kamaxlar eller helikopterbilder av racerbanor. Att man inte utvecklas som människa av [I]Driven[/I] säger sig självt. Därför blir det aningen besynnerligt när filmen hux flux gör ett statement som går ut på att vi måste låta empati för andra människor gå före egen vinning. Efter två timmars aggressiv kamp på Formel 1-banan och utanför den visar Jimmy Bly och Beau Brandenburg nämligen prov på en medmänsklighet som vi knappt sett ett spår av tidigare. När andreföraren i Blys stall gör en våldsam avkörning från banan i den avgörande tävlingen avbryter Bly loppet för att rädda honom. Brandenburg är inte sen att följa Blys exempel. Så småningom ansluter även Stallones karaktär Joe Tanto och tillsammans lyckas de rädda livet på andreföraren i Blys stall. En räddningshandling av det här slaget är naturligtvis inte patetisk i sig men scenen är det av den enkla anledningen att den faller utanför filmens logik i övrigt. Jag hade utan tvekan flyttat upp betyget ett pinnhål om Renny och Sylvester hade förlagt [I]Driven[/I] uteslutande till Formel 1-banan. Nu blir det istället en tämligen gråtmild historia om manlig gemenskap, stora däck och vrålande motorer. Det hade räckt med de två sistnämnda elementen.