Dougs första film

När jag var liten visade TV en tecknad serie som hette [I]Kalles klätterträd[/I]. [I]Dougs första film[/I] har vid första anblicken en del gemensamt med den serien. Doug och hans vänner visar utseendemässigt släktskap med Kalle och hans Emma, färgskalan är liknande och figurerna är i samma ålder. Men där slutar likheterna. [I]Dougs första film[/I] har inget av det som gjorde [I]Kalles klätterträd[/I] så älskad. Istället för att berätta sin historia i små medel, där en promenad på stan kan bli ett äventyr av stora mått eller en stunds fantiserande kring Emma kan snudda vid poesi, tar regissören Maurice Joyce och seriens skapare Jim Jinkins i med de grova hårdhandskarna och berättar en ytterligt moraliserande kaka om miljöförgiftning, skurkar med kalle-anka-namn som herr Bluff och om snälla olyckliga sjö-odjur. Och de svenska rösterna, som jag antar stämmer sin ton efter sina amerikanska företrädare, överträffar varandra i skrikighet av hörselskadande decibel. Det är som om filmens skapare tror sig tvungen att överträffa bruset i det sena 90-talets informationssamhälle i varje scen och varje sekund av filmen. Det blir otroligt prövande och tröttsamt i längden. Särskilt som den historia man vill berätta handlar om en försynt hederskille och hans kompis, en historia som skulle ha lämpat sig bättre för ett mjukare handlag och en mindre övertydlig intrig. Barn är ju som bekant inte helt intelligensbefriade. Man behöver inte ställa sig på två millimeters avstånd och skrika för att de ska fatta. [I]Dougs första film[/I] bygger på en tecknad serie som TV4 har visat men som jag har undgått att se. Det är ingenting jag sörjer över, lika lite som jag skulle gråta blod om denna Dougs första film också blir hans sista.