”Mina barn kommer inte få en mormor.”
2010 tar Carolina sitt liv. Kvar är hennes tre döttrar. Sofia är då 8 år, Hedvig fyller 10 samma dag som det sker och deras halvsyster Maja är 16. Maja är den som hittar deras mamma. Mindre än ett år efter händelsen träffar regissören Jenifer Malmqvist systrarna och börjar filma. Systrarna vill berätta sin historia och den är både hjärtskärande som hoppfull.
Nästan ett årtionde senare återknyter Jenifer med systrarna för att se var de är i livet och hur de var för sig har hanterat traumat. Filmen växlar mellan denna dåtid och nutid. En dåtid när de är barn i efterdyningarna av något hemskt. En nutid som unga vuxna där förlusten och sorgen alltid finns med dem, men nu är annorlunda och mer reflekterande. För vi måste börja prata om sorg. Om det är något vi som tittare får uppleva med de tre systrarna är att vi visas hur omgivningens reaktioner, hur välmenande de än må vara, så lätt blir fel och skapar murar när det kommer till någons sorg och något så tragiskt och fortfarande så stigmatiserat som suicid.
Alla tre systrar hanterar sorgen på olika sätt och påverkas olika av det. Vad som känns unikt med Döttrar är hur öppna och tillitsfulla de är inför Jenifer och fotografen Ita Zbroniec-Zajt (den första kvinnan att vinna en Guldbagge för Bästa foto). Kameran är intim och närvarande. Ibland blir det nästan generande närvarande – som när filmteamet är med när en av systrarna väcks på sin födelsedag. Frågan blir då också hur de olika systrarna använt sig av Jenifer i sitt sorgarbete? För visst är det en terapeutisk film där det blir tydligt att en del av samtalen förmodligen inte skulle ägt rum om inte kameran varit med.
Vad som emellertid blir allra tydligast med Döttrar är vikten av kärlek och gemenskap. Systrarna har varandra. Alla tre med olika versioner och reaktioner på vad de har upplevt tillsammans. Ånger, ifrågasättande, kärlek och värme. Det här är deras film, så pass att Jenifer undviker musik för att inte påverka tittarna i onödan. Det behövs inte. Ibland är det svårt att se tråden när det hoppas mellan olika tider i systrarnas liv men vi förstår att vi ska se inte bara traumat utan även hoppet. Hur de alla lever sina liv idag. Att de har en vardag. Att de överlever. Att sorg inte är något farligt att prata om. Tvärtom.
