Djävulsön

Under andra världskriget ockuperade 100 000 amerikanska soldater Island med sina då 144 000 invånare. När de lämnade ön stod barackerna på militärbasen kvar och blev tillflyktsort för de hemlösa islänningar som flyttade in till Reykjavik efter kriget. Det var inget vackert område. Plåtskjul, från början ämnade för krigföring i öknen, som naturligtvis hade lite att sätta emot den isländska vintern. Området, Camp Thule, blev känt som Djävulsön, med vattentäta skott till övriga delen av staden. Camp Thule-borna betraktades som illaluktande slödder och regissören Fridrik Thor Fridriksson, som gjort film om den här tiden, minns att han inte vågade sig ut på Djävulsön "utan en snöboll i varje hand". Filmen är en sorts isländsk Fula, skitiga och elaka, för er som minns Ettore Scolas drygt 20 år gamla film. Det är 50-tal och GÖgÖ, kvinna med tre vuxna barn, har just gift sig med en amerikan och lämnat Island för Kansas. Lämnat sin minst sagt bohemiska sierska till mamma och dennes make att ta hand om de tre barnen Baddi, Danni och Dolly, varav Dolly redan är gift och har ett litet barn med en vekling till karl. I kåkstaden är det många som drömmer om Amerika, rockmusiken och inte minst Elvis. Baddi drar iväg, men återvänder efter några år och påbörjar ett hejdlöst supande, som hotar hela familjen. Alkoholism var för övrigt ingen ovanlig sjukdom bland männen i Camp Thule.Filmens handling roterar kring de båda bröderna Baddi och Danni, den ene en egocentrisk skithög, den andre en tyst enstöring. I övrigt är filmen mest ett bygge av ett antal skrönor, som Fridriksson plockat upp. Historien om områdets värste fyllo som bluffar sig till världsrekordet i kula är till exempel alldeles för bra för att vara uppdiktad. Filmens styrka ligger inte minst i Fridrikssons osentimentala förhållande till det han berättar. Möjligen kan man invända mot en något bitternostalgisk slagsida och att Djävulsön inte har någon koppling till nutiden. Frågan varför han berättar den här filmen just nu, förblir obesvarad. Men nu är Fridriksson i första hand en regissör som gillar bra historier. Som den om trashankarna på Camp Thule.