Det finns ingen som helst bra anledning till att Divergent är 139 minuter lång. Vad som börjar som ett generiskt men oskyldigt försök till att efterapa The Hunger Games-succén, med lite Twilight-anda insprängt, utvecklas snart till ett gisslandrama med tittaren i huvudrollen.
Divergent bjuder nämligen på gammal vanlig dystopi där en tonårstjej (Shailene Woodley) “inte passar in” och är ämnad “för något mer”. Föga förvånande finns det någon hunk (Theo James) med på ett hörn och tillsammans måste de störta en maktgalen översittare, spelad av Kate Winslet vars barn måste älska boken som filmen bygger på och ha tvingat henne till att tacka ja. Men igen, det största problemet är längden, som förvandlar filmen från helt-okej-men-inget-vi-inte-har-sett-bättre-förut till ett regelrätt sömnpiller. Om The Hunger Games är Beyoncé är Divergent Michelle. Ni som vet, vet.
