Dirch hadlar om den danska komikern och revystjärnan Dirch Passer. Filmen är en klassisk rockstjärnebiopic med sprit, svett, sex och sorg. Det finns dock en sak som skiljer Dirch från de flesta andra filmer i samma genre – kvaliteten på Passers livsverk. För även om Hank von Helvetes Cornelis är obehaglig och Eric Elmosininos Serge Gainsbourg ger ett klichéartat intryck kan man alltid luta sig tillbaka och konstatera att Gainsbourg var en cool typ, och att Cornelis skrev svinbra låtar.
Passer däremot var jävligt usel på det han gjorde, scenerna som återskapar hans shower och sketcher är därför filmens mest plågsamma. Mest handlar humorn om bajs och nonsensspråk. Frågan är om detta är bra eller dåligt för Dirch. Får filmen ett större djup på grund av fulkonsten den behandlar, eller blir det bara Walk the Line med Sune Mangs?
När svettdropparna är så tjocka att de krusar sig på topparna, hjärtat närmar sig kollapsen och Passer är fast i sin billiga konstform tänker jag osökt på The Wrestler och Mickey Rourkes Randy ”The Ram” Robinson. Där The Wrestler undvek klyschorna famlar tyvärr Dirch hit och dit och när eftertexterna rullar är känslan mest att Passer var another celebrity douche who got drunk all the time and failed his family and died fairly miserable by heart attack in his mid 50’s
