Dinosaurier

Di som i Dinosaurie. Di som i Disney. Ja, det är onekligen ofrivilligt komiskt att just Disney gör en film om dessa mytifierade urtidsmonster - sju år efter [I]Jurassic Park[/I] och typ fem år efter att dinokulmen hos våra småkillar passerat. Eftersom man tycks ha missat det kan jag avslöja att det idag är japanska insektsmonster som dominerar målgruppens intressen. Det är lätt att bländas av den fenomenala animationen i [I]Dinosaurier[/I], med närmast fotografisk perfektion. Men den sensationen går snabbt över. [I]Dinosaurier[/I] är nämligen en ganska tråkig film. Snygg men tråkig. Saurusarna vaggar av och an i öknen i sin vandring efter vatten och vila. De är ståtliga, stora, praktfulla. Men lik förbannat tråkiga. Det är då man börjar tänka på annat. För min del på [I]Djungelboken[/I]. På Överste Hathi och hans elefantkaravan. Det är rejäl skillnad i animation, tänker jag. Men frågan är om det är en landvinning. Det finns en tveklös charm och trivsel hos de här gamla tecknade djuren - Hathi och hans kompani - som ser ut som tecknade djur och inte som något annat. Om detta kan man säkert dividera, men vad som är tveklöst är att det hänt en hel del sen [I]Djungelboken[/I] när det gäller humorn i Disneyfabriken. Präktigheten och nyandligheten har tagit över. Devisen har i de senaste filmerna varit den samma. Om man bara följer sitt hjärta så blir allt bra. Kletigt och inställsamt. Men också ängsligt. De senaste Disneyfilmerna är förvillande lika varandra i tematisk och dramaturgisk uppbyggnad. Fegheten tycks mig monumental. Och med den försvinner givetvis humorn. Ja, om manundantar den obligatoriska lustigkurren som alltid tilldelas sittförutsägbara utrymme. I [I]Dinosaurier[/I] är det några lemurapor som skojar till det då och då. Men sannerligen inte så det skakar om oss. Som jag ser det håller Disney på att köra fast rejält. Man är inne i enkonstnärlig kris på samma nivå som i slutet av 80-talet. Då kom Jeffrey Katzenberg till makten och med [I]Den lilla sjöjungfrun[/I] och [I]Skönheten och odjuret[/I] gick fabriken in i en ny storhetstid. Filmerna blev musikaler medstorslagna nummer och dialogen och karaktärerna tilldelades generöstsvängrum. Krabban Sebastian och kaffekoppen Chip är figurer att minnas. Ja, för att då inte tala om Baloo, Bagheera, King Louie och Mowgli. Låt dem bli ledstjärnan in i framtiden. För det behövs humor och det behövs mod om inte dinosaurien Disney ska lägga sig ner och självdö. Den också.