Det blir nästan chockartat till en början: En svensk film med konstnärliga ambitioner. Det var ett tag sedan sist. I syndafloden av svenska romantiska komedier, buskisgangsters och taffliga thrillers fungerar [I]Detaljer[/I] nästan som ett mentalt reningsbad. Så här pretentiös måste svensk film också få vara.
Att filmens råmaterial hämtats från Lars Noréns dramatik formar [I]Detaljer[/I] till en lite märklig hybrid mellan film och teater. Då menar jag inte på Lars von Trier-sätt, med kritstreck på ett scengolv, utan mer att texten stundtals hotar att ta över hela filmen. Omfångsrik, mångbottnad och ofta forcerad står den hela tiden i centrum, medan filmens scener ibland blir helt stillastående för att ge plats åt alla ord - om kärlek och konsten och kläder som man ska köpa på NK. Texten verkar också påverka spelstilen, som i stort känns betydligt mer Dramaten än Filmstaden. Vissserligen behärskar både Michael Nyqvist och Jonas Karlsson konsten att ta fram den mörka humorn ur dialogen - på sina håll snuddande vid intellektuell fars - men trots deras skicklighet faller även de ofta in i en teatral intonation och betoning. Värst är Pernilla August som går på som om hon trodde att hon vore med i en Ingmar Bergman-film.
Men orkar man med skådespelarmanéren blir man trots allt belönad. Djupdykningen ner i den bildade svenska överklassens universum är rik på poänger. Genom utspridda nerslag och ögonblicksbilder följs några förhållanden i utförsbacken på vägen mot sina definitiva slut. Nästan aldrig melodramatiskt utan svalt och elegant, som en sorts koreograferade relationsdanser - "gamla frun ut till höger, nya unga frun in från vänster, förbered för kontaktlöshet och existentiell ångest vid scenmitt". Allt inramat och paketerat av Johan Söderbergs klippning och musik, som tillsätter liv och fördjupar teman och stämningar i de ofta tablåartade scenerna. Det blir till en helhet där textens kvaliteter, skådespelartekniken och tempot i poser och uttryck imponerar mer än själva innebörden i det som sägs - så här efteråt är det lätt att konstatera att de exakta turerna i relationsdramatiken försvunnit ganska snabbt ur minnet.
Hade inte Kristian Petri varit ensam i klassen hade jag säkert haft fler invändningar mot [I]Detaljer[/I], men jag drabbas faktiskt av ett mindre lyckorus över att få något annat att se än den svenska bruksfilm vi fått vänja oss vid de senaste åren. Jag hoppas att det inte tar ytterligare åtta år innan Kristian Petri gör sin nästa spelfilm - men att han nästa gång dammsuger både manus och rollbesättning lite mer nogrannt rent från allt gammal teaterdamm. Det blir lite lättare att andas då.Detaljer
Skådespelare:
Regi:
