Det sjunde skottet

Debuterande långfilmsregissör. Debuterande manusförfattare. Låg budget. Tioårig oskolad grabb i en av huvudrollerna. Roadmovie. Jag erkänner, jag hade inga högt ställda förväntningar på Det sjunde skottet. Även om den är inspelad här i Skåne. Det är alltid lika trevligt när ens antaganden slår fel. När man blir överraskad. Egentligen åt båda hållen. För hur kul är det att alltid ha rätt? Här hade jag fel och att dessutom bli positivt överraskad av en svensk film händer ju inte så värst ofta. Men först till problemen. Ulf Aldevinge har inte lyckats få sin unge skådespelare att slappna av. Det är stelt i rörelserna och väldigt många repliker är väldigt lästa. Jag undrar hur danskarna har lyckats så bra i alla år. S¿ren Kragh-Jacobsen och Nils Malmros borde ha regelbundna kurser för svenska regissörer i hur att instruera barn. Å andra sidan: Lena Nilsson är alldeles strålande som den unga mamman som fått två dagars permission från fängelset för att träffa sin son. Lena Nilsson tror på sin karaktär, känner för den, sympatiserar med den. Hon går rakt in i den, rakt genom den och ut på duken kommer ett färgstarkt och komplext porträtt av en kvinna i brant utförsbacke. En människa som skulle kunna göra rätt, men som väljer att göra fel. Thore Soneson har skrivit en berättelse som känns djupt personlig, i förhållandet mellan förälder och barn. Tillsammans med regissör Aldevinge har den här laddade stämningen, mellan mor och son, inte gått förlorad i roadmoviens ständiga förflyttande. En genre som många gånger rycker sönder möjligheterna till fördjupning. Rörelserna i sidled brukar bli viktigare än de i djupled. Det visar sig också att Ulf Aldevinge, sin ringa rutin till trots, behärskar ett filmiskt och dynamiskt berättarspråk. Närbild, helbild, perspektivskifte, klipp, åkning Ð den låga budgeten till trots så har det jobbats hårt bakom kameran och klipprummet. Den här filmen lever och andas. Miljöerna är också, i dubbel mening, färgstarka. Det är alltid lika friskt med ofilmade miljöer, och skogarna och de trista småsamhällena i Göinge har inte exakt slitits ut på biodukarna. Mest frapperas jag av hur man ansträngt sig för att få sådant tryck i den gröna färgen Ð sällan sågs så mycket klorofyll på bio. Skåne är bedövande vackert, men det visste vi ju redan.