Vem mer än Hayao Miyazaki skulle komma på tanken att låta en 90-årig hattmakerska agera hjältinna på film? Visserligen är Sofie i själva verket 18, men efter en liten clash med Ödehäxan har hon dessvärre drabbats av en förbannelse som gjort henne till en skröplig liten gumma. Generad ger hon sig av, ut på en äventyrlig resa för att söka efter ett sätt att häva förtrollningen. Sofie tar skydd i ett "levande" slott som kliver omkring på landsbygden och som visar sig tillhöra den unga, extremt narcissistiska trollkarlen Hauru, dock lite väl mycket av en traditionell bishounen för att vara en Miyazakiskapelse. Där träffar Sofie även elddemonen Calcifer som håller slottet i rörelse och som lovar att häva förbannelsen ifall hon först kan befria honom från sin. Det måste göras genom att bryta det hemliga kontrakt som binder Calcifer till Hauru. Snart har Hauru förälskat sig i Sofie trots förbannelsen och hennes kärlek blir betydelsefull när han väljer att riskera livet för att skapa fred i det lilla landet som plågats av stridigheter sedan en tid. [I]Spirited Away[/I] var väl den film som fick upp den stora västerländska massans ögon för Miyazakis nya, sköna värld. Även jag föll pladask trots att jag är långt ifrån någon otaku. När nu nästa verk från Studio Ghibli är här kan jag sakna den rena, nästan sublima fantasivärlden. Här rör man sig ändå i något slags alternativ verklighet, vilket begränsar persongalleriet något, även om det är en sälllsam hybridvärld av fin de siècle-nostalgia, WWII-vibbar och gigantiska stridsrymdskepp vi rör oss i. Här är inte heller förhållandet och samexistensen mellan civilisation och natur ett lika tydligt tema som i tidigare produktioner. Däremot känner man igen den framträdande förståelsen för alla sidor av en konflikt, en oerhört förlåtande inställning med allt annat än skarpa linjer mellan vän och fiende, ond och god. Som Hauru säger när en krigsfarkost sakta passerar över hans och Sofies huvuden som svar på hennes fråga om det är deras eller fiendens skepp: "Har det någon som helst betydelse?". Men filmens egentliga huvudperson är just det levande slottet som mest liknar Järnjätten körd i matberedare tillsammans med ett par pterosaurer och en mindre stad. Så fantastiskt fin där den liksom böljande kliver fram över klipporna och de renoirska blomsterfält som omger staden. Jag kan tänka mig att en viss Terry Gilliam ser girigt (och lite bittert) efter den där den försvinner i fjärran.Skådespelare:
Regi:
