Det femte elementet

Det är lätt att tröttna på alla de produktionsuppgifter som dyker upp i pressen, planterade av filmbolagen, inför en stor films ankomst. Filmen sågs av så och så många, redan första dygnet, den överjordiskt begåvade X har designat aktörernas hålfotsinlägg och framförallt, filmen kostade lika många dollar som det finns tår i Kina.Detta som odiskutabel verifikation på att filmen i fråga är mycket bra, för att inte säga sevärd.Låt oss säga så här: Det femte elementet var dyr. Men så har också regissören Luc Besson nu definitivt etablerat sig i den amerikanska filmvärldens A-lag. Tittar man i backspegeln ter sig detta inte på något sätt som en tillfällighet utan snarare som ett uppnått mål. Man kan nämligen se en tydlig tendens i Bessons filmografi som leder fram till detta överdåd kallat Det femte elementet. Debuten, dystopin Den sista striden (1983), berättar precis som många andra amerikanska samtida science-fiction-filmer om livet efter den stora smällen. Men till skillnad från kollegorna i väst illustrerade Besson detta samhälle med en sparsam och suggestiv scenografi -- 80 procent av filmen, och världen, är täckt av sand -- och bevisade återigen, den i och för sig inte allenarådande, tesen att billigt är bäst. När Besson slog igenom med actionfilmen Subway -- där jag för övrigt hade det tvivelaktiga nöjet att för första gången se Christopher Lamberts försök att agera -- var det många som snörpte på munnen åt den, relativt sett klart mer påkostade, ytan och äskade innehåll. Okej, det fanns ett och annat att invända mot denna tunnelbanehistoria, men sett som en actionfilm var den inte helt uppåt väggarna. Mer intressant var emellertid att Frankrike hade fått en regissör vars hjärta och referensram hyste mycken amerikansk äventyrs- och spänningsfilm. Likt en tidig EG-version av Quentin Tarantino vaskade, och vaskar fortfarande, han runt sin preferenser och influenser tills det att mönstret såg ut som något egenartat, men ändå fullt igenkännbart för den största delen av befolkningen. Och han har, med undantag för de två stora vattenfestivalerna Det stora blå och Atlantis, fortsatt på samma tema. Snygg, trendkänslig action med en mänsklig antihjälte i centrum -- enkla koncept som Besson ändå har förmågan att ge attraktionskraft och personlighet. Jean Renos yrkesmördare i, Leon, som likt Fantomen bara dricker mjölk eller Nikita som skjuter en potentat från hotellrummets toalettfönster samtidigt som den ovetande pojkvännen väntar i sovrummet. Ändå lämnar jag alltid en Besson-film med en viss känsla av saknad, som om det saknas ytterligare en liten detalj för att helheten ska infinna sig. Jag vet, det är att kräva mycket, men min förväntan beror nog på att regissörens ovan nämnda debutverk var en totalupplevelse. 14 år senare är Besson alltså tillbaka i sin ursprungsgenre. Denna gång med stinn plånbok. Det femte elementet utspelar sig så långt fram i tiden att rusningstid i New York innebär igenkorkat luftrum men inte längre än att McDonalds närvaro fortfarande tar upp en stor del av vårt blickfång. Jorden ligger risigt till. En jättestjärna sammansatt av pur ondska hotar någonstans utanför stratosfären och det enda som kan hjälpa oss är det femte elementet. Och ingen vet vad var det befinner sig, och än mindre vad det kan tänkas vara för något.Åh nej, ska världen förintas?! utbrister den chockade publiken. Besson kan inte ha slagit knut på sig själv när han kom på denna unika idé. Torftigheten förklaras delvis när jag läser att Besson har gjort denna film utefter en historia som han kokade ihop när var 13 år. Det infantila går sannerligen likt en röd linje genom hela filmen. Skurkarna är lika träffsäkra och skrämmande som Kling och Klang, de i vissa fall extremt irriterande sidokaraktärerna är antingen smärtsamt fjolliga eller bara allmänt ointressanta -- vilket naturligtvis är ödesdigert för en genre som bygger på att hjälten ska vara fyrkantig och birollerna strukturerade -- och Bruce Willis gör vid det här laget en bakfull, orakad hjälte på ren, lätt uttråkad, rutin (Jean Reno lyser med sin frånvaro). Den tidigare nämnda originaliteten i Bessons verk är som bortblåst, det som förut har tett sig som kreativa lån av bilder och teman påminner plötsligt starkt om grov stöld. Och vad värre är: han har, av en för mig outgrundlig anledning, med öppna ögon bestämt sig för att göra en fånig film. Inte parodisk, komisk eller humoristisk -- utan fånig. Min besvikelse är stor.Det som ändå inte gör titten helt svåruthärdlig är den konsekvent genomarbetade scenografin som helt uppenbart har sugit åt sig hela filmteamets samlade fantasi och skaparlusta. Kommande filmare lär få svårt att övertrumfa alla dessa manicker och vardaglig framtidsrekvisita. Flygbilderna över New York är eggande magnifika. I en filmtyp som denna, som till så stor del bygger på vår fascination över hur det kan tänkas att komma att se ut i framtiden, får väl detta anses som åtminstone ett litet plåster på såren. Besson ska inom en snar framtid regissera en av filmerna till den nya Stjärnornas Krig-trilogin. Den blir nog inte heller billig.(Premiär 22 augusti)