Om det är något vi borde kunna enas om så är det väl att det borde ha funnits regler. För att vara medmänniska, för att vara vuxen och framför allt för att vara tonåring.
Lina Arvidssons uppskattade bok Det borde finnas regler fångade finstämt mellanlandet där barndomen känns långt borta och vuxenvärlden är en gissning, ett skådespel man inte förstår hur det går till fastän man tror att man vet. Det vill säga: den erbjuder inga regler. Linda-Maria Birbecks filmatisering har samma känsla, en förståelse för den självklara vilsenheten som står med båda fötter i båda läger.
Mia och Mirjam är med sin vän Karl på väg in i en främmande vuxenvärld, där reglerna ändras vad som känns som dagligen. Lek och fantasi blandas med förväntningar och allvar. Det borde finnas regler fångar nästan hur förvirrande det kunde kännas när det ena dagen var okej att leka med leksaker, för att den andra uppleva krav på hur man kommunicerar sexualitet. Nästan. Det är en av de svenska ungdomsfilmer som känns (för en icke-ungdom) snudd på genuin, kanske för amatörskådespelarnas helhjärtade insatser. Synd då på en extra ambition i regin att jobba, ska vi säga, Wes Andersonskt. Det skapar ett avstånd mellan publiken och karaktärerna som vi inte behöver, vad vi behöver är att ge oss hän till den besynnerliga låtsasvärlden som just då känns så på riktigt.
Trots, eller kanske på grund av, det grövre och det oslipade berör Det borde finnas regler. Det är strävan mot elegans som hindrar den från att bli helt lyckad.
