Så märkligt det kan vara. Billy Bob Thornton, denne så begåvade skådespelare, överträffar här sig själv från regidebuten [I]Slingblade[/I] - fantastiskt foto och fullmättade färger. På det mäktiga landskapsmåleriet kan man ana en kille som sett en och annan film av John Ford.
Vi möter tre unga män i den rastlösa efterkrigstidens Texas, som ger sig av på hästryggarna för att hitta äventyret och framtiden söder om gränsen i Mexiko. Samtliga tre - Matt Damon, Henry Thomas och debutanten Lucas Black - levererar lysande rollprestationer. Inte minst lyckas Thornton effektfullt lyfta fram den undertryckta - men likväl bultande - attraktionen som Thomas döljer för Damon.
Och ändå - det här är en fantastiskt tråkig och ointressant film. Det sägs att Thornton och Damon satt med i nån pratshow och sa att om det är tio personer som fascineras av deras film, så är det för dessa tio de gjort filmen. Detta har jag all respekt för. Vill en studio i Hollywood dessutom betala Thornton för jobbet - fine with me. Men jag tillhör garanterat inte de här tio. Jag har snarare oerhört svårt att se vad det angelägna är i att idag göra en film om tre grabbar som då, för ett halvt sekel sedan, tillhörde ett utdöende släkte - Den Amerikanske Cowboyen - och som därför sökte sig söderut, bortom de amerikanska gränserna, för att eventuellt kunna leva som deras förfäder gjort. Det vilar snarare ett stort mått av pedagogiskt ansvar hos regissören för att få oss att dels begripa varför vi ska prata om detta idag och dels verkligen få oss att förstå grabbarnas mått och steg. Det är möjligt att Corman McCarthys bok, som jag inte läst, löser dessa knutar, men Billy Bob gör det definitivt inte. I stället dränker han dialogen med existentiellt skitsnack, som får åskådaren att rodna å manusförfattarens vägnar. Det blir pinsamt tydligt att det under ytan av plattityder ekar tyst och tomt.
Liksom i Kevin Costners [I]Dansar med vargar[/I] - som var en bättre film än den här - har även [I]Dessa vackra hästar[/I] stora problem med temposkiftet halvvägs in i filmen. Den tillbakalutade och meditativa andningen går plötsligt över i ett stötvis flåsande och närmast ängsligt klippande mellan extrem närbild och vansinnigt vacker helbild med vidvinkelglugg. Nu sägs det att det ligger en director´s cut version i DVD-format och väntar på sin release, och att ett av skälen till att andra halvan av filmen ser ut som den gör, är att en orolig (med viss rätt) producent tvingade in Thornton i klipprummet igen.
Det må så vara, men det är ingen ursäkt. Det är så här det färdiga resultatet ser ut, och trots allt är bristerna i utanpåverket ett mindre problem i sammanhanget. Ett större är att alla vi som inte tillhör de tio utvalda har kolossalt svårt att fångas av de tre grabbarnas drömmar och bekymmer. Ja, vi tror inte ens på att Matt Damon blir kär i Penelope Cruz. Inte för att den just nu hårt exploaterade Cruz skulle vara direkt frånstötande, utan för att filmens manus inte tillför den information som ska göra kärlekshistorien trovärdig. Konsekvent nog, för hela historien, faller därför de sista delarna av korthuset samman med en stilla suck under filmens final. Men hästarna är vackra, om jag nu inte nämnde det.
Skådespelare:
Regi:
