När Andreas Wilson just hade sett [I]Den utvalde[/I] tillsammans med en samlad kritikerkår sade han att "frågan är väl om det är bra eller dåligt att så många skrattar under en thriller". Det tyder på en befriande självdistans som är absolut nödvändig i sammanhanget. För detta kan mycket väl vara en film som går till historien som det pajigaste jag skådat sedan Janne Wallins [I]Lust[/I] med Cia Berg och Gerhard Hoberstorfer (ja, den är fortfarande ohotad).
Wilson spelar den osedvanligt analytiskt tänkande polisstudenten Johan som läpputandes och poloklädd kopplas in i fallet att lösa en serie mystiska mord. På extremt svaga indicier väljer man att placera honom undercover på ekonomprogrammet vid Uppsala universitet, där man tror att gärningsmannen finns.
För en stund tror jag mig faktiskt bevittna en efterlängtad drift med svenska thrillers. Vad annat ska man tro med scener där Vanna Rosenberg och Julia Dufvenius ger sig ut att tälta samtidigt som tidernas värsta massmördare härjar i området, och där replikskiftet "Åh, vad det var skönt att komma iväg" "Jaaa, det var verkligen en jättebra idé" "Ja, det är så lugnt och skönt här" faktiskt förekommer. Jag skojar inte.
Eller diskreta planteringar för att man som åskådare ska börja undrar om det inte är Johan själv som varit ute och slaktat på sin lediga tid: Poliskollegan som funderar "Nästan lite konstigt vad rätt han tänker ibland". Eller kamratens reflektion "Det är som om han var två personer.eller nåt".
Men det största flabbet orsakar scenen där Johan drar slutsatsen att ett antal olyckor i själva verket är förtäckta mord, vilket får Björn Granath att utbrista "Kolla alla olyckor med dödlig utgång de senaste månaderna". Någon timme senare är det kirrat. Och så säger de att polisen får allt snålare resurser att röra sig med.Skådespelare:
Regi:
