En ungdomsfilm och superhjältefilm i ett? Denna något ovanliga hybrid är exakt vad italienska Den osynlige pojken är.
Oscarvinnaren Gabriele Salvatores (Meditteraneo) regisserar filmen om trettonåriga outsidern Michele (Ludovico Girardello), eller Miki som han kallas. Han bor i Trieste i norra Italien och dagarna består av att mobbas i skolan och att i hemlighet tråna efter nya klasseleven Stella (Noa Zatta). Efter en pinsam Halloweenfest önskar sig Miki att han bara kunde bli osynlig, vilket han till sin förvåning är när han vaknar upp nästa dag.
Vad som följer är lite vad man kan förvänta sig med hämnd på mobbarna och en viss obehaglig voyeurism när han naken (kläderna blir ju inte osynliga) sätter sig och gluttar i tjejernas omklädningsrum. Någonstans där måste filmmakarna blandat ihop sina manus för efter det byter filmen genre lika ofta som skådisarna kraxar i målbrottet. Massa subplots kämpar om att ta plats; mamman som är polis (och spelas ömsint av Valeria Golino); barn som mystiskt försvinner; en blind luffare med en stor hemlighet.
Strukturellt blir det en röra, en alldeles för lång flashback får det att kännas som att vi ser på en helt annan film, men i slutändan kommer det alltid tillbaka till karaktärerna. Den osynlige pojken glömmer aldrig dess riktiga hjältar vilket räddar den från rent identitetshaveri. Effekterna känns alltid som ett hjälpmedel snarare som fokus och trots ämnet så känns filmen väldigt mänsklig. Den osynlige pojken är amerikansk genrefilm med europeisk sentimentalitet och det är inte bara överraskande bra utan en av de mest intressanta filmerna att se just nu.
