Brudar, bilar, bankrån och pang-pang. Årets mest testosteronstinna actionrökare klämmer fast sin publik mellan 50 Cents bröstmuskler och Gerard Butlers underarmar i 140 minuter och vägrar att släppa taget. Ett plågsamt tvångsgrepp eller en trygg faderlig omfamning? Det beror på hur bakis du är.
Nyligen frisläppt från fängelset planerar den ökände superskurken Ray Merrimen (Pablo Schreiber) och hans Gangstarap-betonade rövarband (med både 50 Cent och Ice Cubes son O'Shea Jackson Jr.) att genomföra århundradets stöt mot Federal Reserve Bank. Men i bankrånens huvudstad Los Angeles finns även Big Nicks (Gerard Butler) gäng av hårdkokta supersnutar som står redo att strunta i pappersarbetet för att skipa rättvisa med sina maskingevär.
Resultatet av sammandrabbningen är kanske ingen De Niro/Pacino-standoff av Heat-kaliber men alla filmer kan heller inte vara regisserade av Michael Mann och när en ung Val Kilmer inte finns att tillgå så får 50 Cent duga. Alla nyanser och krystade relationstrådar blir ändå sekundära när den krystade bakgrundsstoryn väl städats av och överröstats av dövande, smattrande skottsalvor. Då är det svårt att inte sjunka ner en aning i biostolen och låta sig svepas in i en varm välbekant filt av oneliners, helikopterbilder och sprängda värdetransporter.
För säga vad man vill om Gerard Butler, men den grovhuggne skotten har med videobutiksfavoriter som RocknRolla, Law Abiding Citizen och 300 täljt sig en karriär som pålitlig hovleverantör av bakisfilmer och Den of Thieves är inget undantag. Den här synnerligen kebabpizza-kompatibla heist-rullen må vara vansinnigt förutsägbar, grundare än ett fågelbad och grabbigare än en hockeybuss på cupresa – men dess cinematiska energi förnekar sig icke. Kliv åt sidan eller hoppa på, Den of Thieves är ett filmiskt lokomotiv som drivs av ångorna från Gerard Butlers frustande andning. Och vissa dagar är det allt man begär.
