En äldre man har fallit huvudstupa från ett berg. En polisutredning inleds och detektiven Jang Hae-joon (Park Hae-il) får ansvaret att luska fram vad som faktiskt hänt. Det som till en början verkar vara ett olycksfall liknar snabbt överlagt mord. Enligt gängse polislogik riktas misstankarna mot den dödes unga hustru, den kinesiska immigranten Song Seo-rae (Tang Wei). Jang nystar och börjar intressera sig för Song som person. Intresset slår snart över till attraktion. Senare kärlek. Song verkar dela Jangs ömma känslor. Men en misstanke gror i Jang: kanske manipulerar Song, som bäste Kim Novak i Studie i brott (1958), honom för egna, dunkla syften.
Park Chan-wook, den sedan länge etablerade auteuren som blev ett världsnamn med Oldboy (2003), gillar sin Hitchcock. Redan med den överarbetade Stoker (2013) sneglade han avundsjukt mot spänningsmästarens filmkatalog (den gången lånade han friskt från Skuggan av ett tvivel (1943)).
Den här gången är det Studie i brott och likheterna är flyktigare. Men resultatet minst lika tillkrånglat och irriterande. Park är så mån att vara cool att stilgreppen aldrig slutar vräka ner från skyn. I ena scenen är kameran monterad på en dolly, i nästa skakigt handhållen. Ibland är kameran placerad på kylig distans för att i nästa stund bli febrigt subjektiv. Sjuttiotals-aktiga utzoomningar kastas då och då in på måfå. Ingenting hinner landa innan nästa impulsiva trick ska introduceras. För vissa uppfattas säkert Parks många knep som lekfullt. För mig blir det snarare spretigt och poserande.
Skådespelet är finstämt. Park och Tang ger rollerna lågmäld tyngd. Men deras spel hamnar i skymundan av ett manus som är lika överarbetat som stilen. Vändning hit följs av förveckling dit. Berättarknepen är nästan lika uppmärksamhetskåta som den trixiga regin.
Någonstans under fyra miljoner lager av konstlad yta kanske en bra film gömmer sig.
