Det vore kanske en överloppsgärning att påstå att Ken Loach har tappat greppet. Efter årets Cannes-visning av hans senaste film, [I]Bread & Roses[/I], blev dock den dragning mot politisk övertydlighet som vi har kunnat skönja i sentida filmer som [i]Carlas sång[/i] och [i]Land och frihet[/i] pinsamt tydlig. Visst är Loach fortfarande en tänkande filmare, och visst är det lätt att skriva under på hans humanistiska upprop, men någon större fingertoppskänsla visar han knappast. Den otvungna humor och spontana värme som regerade i filmer som till exempel [i]Raining Stones[/i] har ersatts av en tydlig vilja att skriva publiken på näsan. Som tur är finns det andra förkämpar för medmänskligheten.
Robert Guediguian ([i]Marius & Jeanette[/i]) ter sig onekligen som en värdig fransk motsvarighet till den tidige Ken Loach. I detta hans senaste verk finns en berättarglädje, en lågmäldhet och en närmast intuitiv framåtrörelse som klarar av att gjuta samman ett socialt patos med en klassisk kärlekshistoria. Kombinationen är kanske inte helt originell men det är få som lyckas jämka ihop dem utan att ta till den stora tvingen.
Och även om ramen bygger på rasism och intolerans är det just romantiken som regerar. Det är här nämligen en ljuv liten sak, en snäll men intelligent film om den tonåriga Clim som väntar barn med sin svarta barndomskompis Bébé, och som till sina föräldrars förhållandevis lindriga förskräckelse vill gifta sig. Ett blandäktenskap i det kanske inte helt toleranta Marseille är skäl nog att bita på naglarna men det unga parets situation förvärras ytterligare när Bébé fängslas för ett brott han inte har begått. I förlängningen leder detta till en utvikare om konflikten i Jugoslavien, vilket ger vissa indikationer på en film med storhetsvansinne, men jag är beredd att svälja denna passus. Vilket inte är så svårt då [I]Där hjärtat bor[/I] på alla andra vis är ett ytterst välkomponerat stycke film. Regissören hoppar som en yster lemur mellan flera olika tidsplan, utan att för den skull tappa fokus. Clim lotsar oss hjälpligt i tiden via sina dagboksanteckningar men det slutgiltiga mönstret uppstår först i åskådarens egen hjärna. Nu krävs det sannerligen inte högsta betyg i metafysik för att få rätsida på denna historia, men Guédiguians tilltag är ändå, i filmsammanhang, lika sällsynt som oortodoxt: han litar helt enkelt på att publiken kan tänka själv.
Skådespelare:
Regi:
