Cradle 2 the Grave

[I]Exit Wounds[/I]-mannen Andrzej Bartkowiak senaste actionrökare börjar bra. I ett hörn av downtown LA hoppar Jet Li ner i pik från en skyskrapa, svävar från balkongräcke till balkongräcke tills han når rätt våning och med ena handen i fickan spöar upp rummets dussinskurk. I ett annat hörn försöker bamsebjörnen Anthony Anderson stöta på den manlige säkerhetsvakten när hans kompisar ska sno en påse svarta diamanter (varför han till stor muntration piper "Oh, Yatzy!!" när han ser att denne läser tidningen Genre). Lägg därtill en ganska pampig opening credits-jakt på t-banespåret till Eminems [I]Go to Sleep[/I], och det verkar inte helt otänkbart att det väntar en stunds habil [I]Mission Impossible[/I]-underhållning. Det gör det inte. Redan när Tom Arnold gör entré i hawaiiskjorta och gigantisk stridsvagn inser man att alla skådisar utom två i den här filmen är så påfrestande att de borde straffas fysiskt av regeringen. Och då har ännu inte notoriskt obegåvade DMX börjat gulla med sin dotter iförd blommiga pyjamasbyxor (hon alltså). (Det blir påfallande mycket sånt trots att målgruppen är män som gillar öl, pattar och kampsport.) [I]Cradle 2 the Grave[/I] är sista delen i den trilogi som började med snutfilmen [I]Romeo Must Die[/I] och risigare [I]Exit Wounds[/I]. Den senare betydde ju en liten renässans för Steven Seagal, men eftersom han tycks ha fullt upp med tysk maffia och buddistiska rådgivare så fick Jet Li (agent hos den taiwanesiska underrättelsetjänsten) och DMX (hjärtlig småtjuv) chansen som buddy-konstellation i Rush Hour-skolan. Deras uppdrag ska man inte orda för mycket om - behållningen är ju ändå de mer dataspelsdramaturgiska inslagen, som när Jet Li med sedvanlig grace sparkar testiklarna av ultimate fighting-veteraner som Chick Lidell och Randy "The Natural" Coture (och dessutom hinner med lite Austin Powers-inspirerat dvärgvåld). Det rör sig i alla fall om diamantjakt i brottssyndikatmiljö: några gillar tanken på 2 x Hiroshima i sprängkraft, andra gör inte det. Jag tackar gud för att man inte går på djupet med den politiska subtexten, men när den övriga inramningen mest känns som en refuserad Sepultura-video är det svårt att bry sig om vem som vinner.