Collateral

Jag ska inte säga att Michael Manns nya deluxe-thriller [I]Collateral[/I] kommer upp i samma klass som [I]Heat[/I], [I]Manhunter[/I] eller förbisedda mästerverket [I]Thief[/I]. Men är det något den gör så är det att sno tillbaka den klassiska psyk/suspense-thrillern från folk som varken har en djup förståelse för, eller ens kärlek till, genren. Det har Michael Mann, han skriver romantiska serenader till den varje kväll. Så efter några år där skendjupa plottwistar prioriterats framför karaktärsutveckling och hjärta, bygger Mann istället två timmars förnämlig low key-action på ungefär de här ingredienserna: en oklanderligt klädd kontraktsmördare (Tom Cruise), en taxichaffis (Jamie Foxx) och ett spöklikt Los Angeles. Mer behövs inte. Den första kvarten är egentligen briljant i sin enkelhet. Lite soft bilåkarrock. Lyxiga, och naturligtvis duktigt detaljanala, exteriörer från östra sidan av staden. Och så får Foxx träffa de två kunder som kommer få avgörande betydelse för det närmaste dygnet: Jada Pinkett Smith som neurotisk advokat och Tom Cruise i grått hår och svindyr grå kostym, influgen för att ta bort fem oönskade individer på uppdrag av någon anonym boss (vissa säger att han är castad mot sin typ, men jag förstår faktiskt inte vad de pratar om, det här är essensen av Tom Cruise: disciplinerad, amoralisk, affärsmässig). Mann tar sig föredömligt god tid att berätta var de här människorna kommer ifrån, vad som driver dem. Och först då, när grunden är lagd, tar han fram hela den där urbana verktygslådan som han är en av främsta förvaltarna av. Neon. Konflikt. Yta. Fart. Suspense. Och - jo det blir ju några sådana - minutiöst iscensatta skottlossningar inne på jazzklubbar och postindustriella kontorslandskap. Allt filmat med någon slags digital höghastighetsgrej som får allt att se smutsigt och coolt ut. För min del hade det gärna fått hålla på i timmar. Så länge [I]Collateral[/I] är en lågmäld hybrid mellan kammarspel (i taxin) och ömsint psykoanalys av staden Los Angeles (typ resten), är det omöjligt att slita sig. Det kanske inte är tyngre än att det kunde varit ett polerat sidospår i [I]Heat[/I], men det blir inte mindre förföriskt som hantverk för det. Tyvärr arbetar Mann i ett kefft studiosystem som har sina idéer om hur en thriller ska rundas av. Hade hans förra film [I]Ali[/I] gått lite bättre hade Mann kanske haft friare händer, men som det är nu präglas sista halvtimmen av lite för mycket marknadsanpassade tokjakter (tänk [I]Speed[/I]) och halvfärdiga karaktärer (däribland Mark Ruffalo som backslick-polis) för att det ska kännas riktigt bra. Det är sånt man kan bli lite uppgiven av, men att det här skulle vara något annat än årets thriller är det ändå inte tal om.