Har man släppt bilder på Tom Hanks i Max Max-mundering och Hugh Grant i fyllenäsa måste man leverera. Sträcker man sig över hela mänsklighetens historia förväntar sig folk något särskilt. Gör man världens dyraste indiefilm måste det bli speciellt. Typ ett jävla filmepos. Tom Tykwer, Andy Wachowski och Lana Wachowski har varit smarta. Genom att korsklippa sex fristående människoöden kan man göra en tretimmarsfilm helt utan dötid och transportssträckor. Och när man bygger upp och binder ihop ett annalkande klimax utifrån dessa fristående berättelser blir stämningen snabbt mycket tät. Problemet är det ytliga, stannar man upp och andas ut efter denna explosion och tittar närmare, börjar känna på varje historia i sig själv, utan de snabba klippen, inser man att det ibland är ganska tunt. Särskilt den livsbejakande berättelsen om pensionären som blir instängd på ett demensboende och med ett finger mot etablissemanget ger sig iväg med sina generationsvänner för att dricka öl och sätter fingret på vad livet EGENTLIGEN betyder. Där Paul Thomas Andersons Magnolia lyckades med att skapa tyngd i varje berättelse blir detta bitvis ihåligt, typ som Paulo Coelho. Å andra sidan tycks detta vara vad man strävar efter, att identifiera något primalt, grundläggande hos människan.
Vad som verkligen levererar är framtidsvisionerna. Det dystopiska NeoSeoul i en Matrix-inspirerad värld som the Wachowskis känner lika bra som den ännu mer distanserade framtidsvärld där Tom Hanks lever stamliv bland blodtörstiga indianer.
