Fyrtioåriga Clara (Wendy Chinchilla Araya) har en stukad kropp, men hennes mamma vägrar henne en operation för att komma till rätta med smärtorna. Trots att ingreppet täcks av försäkringen. Clara ses nämligen som ett helgon i nejden och det ska därför inte fifflas med skalpeller eller andra kirurgiska verktyg i hennes väsenupphöjda muskulatur. Hon sägs kunna bota trasiga knän, hjärtan och, inte minst, cancer. Men hur fördriver man en långsam tisdag om man ses som heligheten själv i ett par skor?
Clara Sola är en säregen coming of age-berättelse. Clara är, trots sin ålder, fast i ett pubertalt stadium sexuellt och hennes mamma tar till hemvävda, och grisiga, knep för att det ska förbli så (bland annat tvingar hon Clara att gnugga fingrarna i chili så hon inte ska ta på sig själv). I stället ska hon hållas sysslolös och hennes dagliga rutiner fångas i sävligt tempo. Det försätter mig i hennes perspektiv, men ibland ägnas lite väl mycket tid åt Claras slöa tidsfördriv ute på den lummiga, costaricanska landsbygden.
Filmen blir minnesvärd, och en lovande debut, när en kärlekstriangel börjar utkristallisera sig. Men det är en triangel som egentligen bara existerar i Claras huvud. Hennes betydligt yngre syster Maria (Ana Julia Porras Espinoza) har redan lagt beslag den charmiga Santi (Daniel Castañeda Rincón) innan Clara ens hunnit reagera. Hennes trånade längtan skildras med drabbande övertygelse och filmen etsar sig fast hos mig efter ett klimax med oväntade inslag av sjuttiotalsskräck. Hon kommer i stället få fortsätta lida sig genom sitt helgonskap, hur mycket hon än skulle vilja vara människa.
