Cirkeln

I [I]Cirkeln[/I] skildrar Jafar Panahi hur snäv, begränsad och förkrympt de iranska kvinnornas värld är. Hur samhället innehåller en mängd små mekanismer som gör det omöjligt för kvinnor att vara fria. Det behövs inget övervåld för att hålla dem på plats. De har helt enkelt inget annat val. Här tecknas några kvinnoöden så fulla av dramatik att man lätt hade kunnat göra ett gäng melodramer av dem. I stället berättar regissören Jafar Panahi lågmält och stillsamt sina historier och kvinnornas krassa - och hopplösa - verklighet nästan smyger sig på mig som betraktare. Det är fascinerande i all sin enkelhet, och bit för bit får man en inblick i de bistra ödena. En kvinna föder en dotter, varpå hennes mor förtvivlat förutspår hur dotterns man kommer att lämna henne. En kvinna nekas köpa en bussbiljett, eftersom hon reser utan sällskap. Och en tredje kvinna försöker överge sin dotter på gatan, medan hon gömmer sig bakom en bil hoppas hon på att någon vänlig person ska ta hand om dottern. De flesta av kvinnorna i filmen har ett fängelsestraff bakom sig, och kämpar förtvivlat för att ta sig ur det bottenskikt i samhället de fastnat i. Men även de som har lyckats landa på fötterna drivs av oro för vad deras män ska tycka. Överallt finns dessutom poliser, och det räcker med att en av kvinnorna går ensam längs en gata på kvällen för att bil efter bil med förare som tror att hon är prostituerad ska stanna. En enda kvinna i filmen accepterar sitt öde med stillsamt förakt - en prostituerad kvinna som verkar ha accepterat hur samhället ser ut och placerat sig utanför det. De andra springer, kämpar och klättrar för att ta sig ut ur dödläget, ut ur sin snäva cirkel - men frågan är om de någonsin kommer att lyckas.