Cuaróns tolkning av PD James bok om en framtid där kvinnorna blivit infertila målar upp en bild av en döende värld där ett trasigt, fascistiskt England är det enda som består. Den vanlige medborgaren har gett upp och blivit angivare i statens kamp mot de illegala invandrarna. Ett fåtal har slutit sig samman i klaner med religiösa eller politiska förtecken men ingen tycks egentligen tro att en framtid är möjlig. Men det finns en liten glimt av hopp i Children of Men trots att den för tankarna till undergångshistorier som 28 dagar senare och Paul Austers De sista tingens land. Ett barn, en morgondag, något att tro på. Historien förmedlas i ett högt tempo men med vördnadsfull omsorg för berättelsen. Clive Owen, Michael Caine, Julianne Moore, Claire Hope-Ashitey, alla hjälper till att göra Children of Men till det smutsbrittiska mästerverket som den är. Och trots tidstypiska referenser till Guantanamo och War on Terror har jag svårt att se att det här skulle bli något annat än en dystopisk klassiker. Det är inte så ovanligt att jag gråter i filmer. Det kan räcka med en välplacerad kärleksförklaring i någon smetig romcom för att jag ska få något fuktigt i blicken. Men det som händer i slutet av Children of Men är någonting annat. Helt utan förvarning hulkar jag till och bölar rakt ut i luften. Världens sista ofödda barn är det enda som betyder något just där och då.Skådespelare:
Regi:
