Tjeckoslovakien är i gungning när president Antonin Zápotockýs hjärta ger upp 1957. Zápotockýs mjukare och mer resonabla förhållningssätt till kommunistiskt styre ersätts med stenhårda nypor. Det får mirakeldoktorn med gröna fingrar Jan Mikolásek (Ivan Trojan) smärtsamt erfara när säkerhetsministeriet dundrar in på hans praktik. Det finns ingen plats för helande örter i det nya styrets mer stalinistiska uttolkning av kommunismen.
Charlatan tävlade om guldbjörnen i Berlin när pandemin fortfarande var i inledningsfasen och valdes senare ut som Tjeckiens officiella oscarsbidrag. Det biografiska personporträttet har en synnerligen färgglad figur i centrum: Jan Mikolásek, eller Urinoraklet som pressen kallar honom, kan urskönja sjukdomar genom att studera glasflaskor fyllda med den gula vätskan. Men han har inte bara ett bra öga och år av träning. Han är alldeles övertygad om att gud talar genom hans händer och att gudomligheten skänker honom helande förmågor.
Regissörräven Agnieszka Holland sitter på en karaktär som inte kan vara tråkig och som är skickligt och finstämt spelad av den grånade Ivan Trojan. Men i stället för att låta filmen leva i nuet så går Holland i den förrädiska biografifällan och kör hårt på tillbakablickar. De saktar ner berättelsens framåtrörelse, men bjuder trots det på många intressanta och minnesvärda stunder. Som när Jan i unga år lär sig vilka partiklar i urinet som säger vad om patientens hälsotillstånd eller när han, i medelåldern, inleder ett förhållande med sin assistent Frantisek (Juraj Loj). De tre olika tidsperioderna ur Mikoláseks liv är givande nog för att bära varsin film. Men berättade som tillbakablickar reduceras scenerna till att bara vara förklarande pusselbitar till en större helhet. En urindoktor med helande händer borde inte förklaras, han borde förbrylla.
