Center Stage

Nicholas Hytner har ett sinne för melodrama som inte går av för hackor. Tidigare har vi bland annat kunnat se de historiskt anrättade [I] Den galne kung George[/I] och [I] Häxjakten[/I], men med lika melodramkryddade [I] Center Stage[/I] förflyttar han oss lika raskt till nutiden. Närmare bestämt till den fiktiva, anrika och högt aktade scenstudion American Ballet Center i New York. Collegefilmer finns det drösvis av, men det är desto glesare mellan de mer innovativa varianterna, de som inte bara innehåller stereotyper och sedvanlig ungdomskärlek, poppigt festande och status-övningar inför kommande samhällelig plikt. [I] Center Stage[/I] har åtminstone ambitionen att höja sig över det övriga utbudet. Den innehåller en varm men barsk skildring av en yrkeskår och bärs både visuellt och tematiskt fram av dansscener, där de flesta av skådespelarna är professionella dansare med långbente Ethan Stiefel i spetsen - en av världens högst rankade. Men karaktärsskildringarna känns dessvärre plockade från närmaste typecastade dokusåpa. Vi dras med naturbegåvningen och rebellen Eva (Zoe Saldana) som kommer för sent till lektioner och är uppnosig mot lärarna, den vackra och hårt kämpande askungen Jody (Amanda Shull) som får veta att hon aldrig kommer att få stå i rampljuset. Dessutom bjuds vi, som pliktskyldigast, på den hårt pressade, lovande bitch-tjejen utan känsla men med utmärkt teknik, hon som försöker uppfylla sin mors förväntningar på dagarna samtidigt som hon kräks på kvällarna. Känns det igen? Lägg mer därtill och utan någon större känsla. Jag är egentligen inte tillräckligt gammal för att kunna se spelscenerna i Fame i annat än ett rosa, nostalgiskt svett-skimmer, men känner ändå att Center Stage hade vunnit mycket på att ta steget fullt ut och bli en mer renodlad dansfilm. Att koncentrera sig på det som den utstrålar i sina bästa stunder: lätthet och lust.