En kinematografisk frigörelsearmé anförd av en despotisk filmregissör som ser ut som en korsning av Per Sinding-Larsen och Robbie Williams - med Kajagoogoosångaren Limahls frisyr kidnappar filmstjärnan Honey Whitlock (Melanie Griffith) och tvingar henne under vapenhot att spela in en film som är tänkt att sätta den amerikanska filmindustrins grundvalar i gungning. Med karaktäristisk "subversiv" felstavning kallar terrorgruppen den typ av film de producerar för "Outlaw Sinema". De vill helt enkelt vara viruset som får filmindustrins produktions-program att haverera inifrån.
Detta är upprinnelsen till [I]Cecil B. Demented[/I], som också är namnet på ledaren (spelad av Stephen
Dorff) för filmtruppen. För regi och manus står den dåliga smakens väktare John Waters. Med en sådan intrig och Waters bakom ratten är det som upplagt för en skön komedi med kärleksfulla blinkningar åt den amerikanska filmens "outcasts" och hyllningar till skräpkultur.
[I]Cecil B. Demented[/I] är både en parodi över och en hyllning till de filmer som gjordes i marginalen av 60-talets underjordiska filmrörelse, av mer eller mindre bisarra figurer som Kenneth Anger, Gordon Herschell Lewis, Paul Morrissey och Russ Meyer. Budgeten för filmen torde ligga någonstans mellan "no-budget" och lågbudget, vilket de slarviga bildinställningarna, den långtifrån välbalanserade ljussättningen och den skräpiga scenografin vittnar om.
Tempot är högt, enraderna många och filmens persongalleri ovanligt charmigt. Filmens största behållning svarar dock Melanie Griffith för i rollen som Honey Whitlock. Som självupptagen, bedagad stjärna är hon strålande. Hennes sätt att leverera repliker lite slött med en underton av sexuell frustration gör henne alltid till scenens självklara centrum.
Oavsett vad man tycker om Waters hyllning till skräpkultur är det svårt att helt ogilla hans respektlösa attityd mot filmbranschen, framför allt som ingen, allra minst han själv, är förskonad från kritiken.
Cecil B. Demented
Skådespelare:
Regi:
