Cast Away

Man har lärt sig några av koderna i amerikansk film ganska hyggligt vid det här laget. När till exempel någon säger "I'll be back soon", så vet man med bestämdhet att den människan kommer att få en rejäl punka eller rentav förvandlas till chips. När Fed Ex-furiren Chuck Noland drar iväg från julmiddagen hemma i Memphis, med pagern i ena handen och timern i den andra - och säger just den repliken - så krävs det ingen Einstein för att fatta att han och flickvännen inte kommer att ses på ett tag. Och eftersom det är Tom Hanks som spelar Chuck Noland kan vi tämligen riskfritt gissa oss till att killen kommer att dyka upp igen. Men först ska denne tidsfascist - som åker runt jordklotet och trimmar Fed Ex-personal i att hålla tiden - få det riktigt körigt ett tag. Planet han tar den där juldagen kraschar nämligen i Stilla Havet och som genom ett under överlever Chuck Noland och driver så småningom iland på en ö där han är - ensam. Inte en människa, inte ett djur och framför allt - inte en klocka. Den enda han har med sig är en gammaldags rova han fick av flickvännen Kelly (Helen Hunt) i julklapp och den vårdar han ömt. Inte för att den funkar, det har saltvattnet sett till, men i locket sitter ett foto av Kelly, som blir en del av hans hopp att en dag bli upphittad. Grundidén är kristallklar. Killen med klockorna hamnar på öde ö, här gäller andra tidtabeller än att hinna skicka ett paket runt jorden på under 24 timmar. Lysande! Vad ska hända nu? Ja, inte särskilt mycket. Det är förvisso väldigt sympatiskt att man under tiden på själva ön - som upptar hälften av den två och en halv timme långa filmen - har undvikit att involvera dinosaurier och vulkanutbrott och annat som får tekniska verkstäderna i Hollywood att brista ut i extas. Tempot är snarare meditativt och ljudet begränsat till Tom Hanks egna pustanden och svordomar när han gång efter annan får blodet att spruta då han misslyckas med att fiska eller göra upp eld. Samtidigt blir det dramatiskt väldigt enahanda. Själva den dramaturgiska uppgiften överlåts år vädrets skiftningar eller övergångarna mellan dag och natt. Eftersom detta i längden inte hetsar upp oss överdrivet - och eftersom vi dessutom vet väldigt väl att det kommer att fixa sig för Chuck - så börjar man ganska snart få en känsla av "Amen, för helvete, se till och rädda Robinson-Tom nurå!" Sanningen att säga är [I]Cast Away[/I], efter sitt klockrena anslag, något av ett enda långt antiklimax. Det är naturligtvis inte så, men det ser dessvärre ut som om man saknat tydliga idéer i manus om vad som ska hända när Chuck så småningom kommer hem till Memphis. Här finns en scen där han sitter med bästa kompisen Nick framför en öppen spis och fäller existentiella floskler som garanterat kommer att framkalla ofrivilliga fniss i publiken. På samma sätt som upplösningen med närbilden på Hanks i samma korsning där filmen öppnar - ja, jag drar mig inte från att avslöja slutet, det finns dessvärre ingen spänning att avslöja i den här filmen - på ett närmast komiskt vis vittnar om att vare sig manusförfattaren eller Tom Hanks vet åt vilket håll de ska gå. Vi som tittat så långt vet i alla fall att det äntligen är dags att gå ut ur biografen.