Casa de los babys

Alla John Sayles filmer handlar om geografi. Tillsammans med Robert Altman är han en av få nu verksamma regissörer som bara behöver ställa fram sin kamera för att vi ska förstå precis vad vägarna, barerna, hamnarna, föreningshusen betyder för dem som bor där. När det funkar som bäst, som i [I]Passion Fish[/I], [I]City of Hope[/I] och americana-mästerverket [I]Lone Star[/I], blir det som att titta på ett enormt flygfoto som plötsligt får liv. I [I]Casa de los babys[/I] är platsen en semesterort någonstans i Sydamerika (i verkligheten Acapulco men vi ska inte riktigt veta), dit sex amerikanska kvinnor åker för att, som så många före dem, adoptera. Med en laidback dokumentärfilmares blick tjuvlyssnar Sayles när kvinnorna käbblar, berättar sina livshistorier och solar med sina margaritas på stranden. Då och då tar han ett steg åt sidan och introducerar oss för luttrad administrationspersonal, gatubarn eller ägarinnan till adoptionsmotellet och hennes radikale son. [I]Casa de los babys[/I] är en sådan film som borde blivit så bra, men som aldrig riktigt lyfter. Som vanligt har Sayles tillgång till en förstklassig ensemble med Maggie Gyllenhaal, Marcia Gay Harden och Mary Steenburgen som några av de pålitligare namnen. Och som vanligt i Sayles katalog finns det scener som är minutiöst välskrivna - som den rörande monologväxling där en hotellstäderska och Susan Lynchs karaktär, helt utan att förstå varandras språk, sammanfattar all den längtan och sorg som lurar under ytan hos alla som mist, eller aldrig ens kunnat få, ett barn. Men tyvärr kommer vi bara så nära i några sporadiska ljuspunkter. För det är mycket, alldeles för mycket, som ska hinnas med på 90 minuter (tredje världen-frågor, kulturkrockar, själva adoptionsfrågan). De sex kvinnorna förblir, som av tidsbrist, skissartade typer - en ex-alkoholist, en bitchig New York-tjej, en blyg Friskis & Svettis-instruktör, en gnällig shoplifter. [I]Casa de los babys[/I] är en film som förvånansvärt mycket gränsar åt artig debattfilm med Oprah-förtecken. Det är inte så ofta man vill säga det om en John Sayles-film, men här hade han nog vunnit på att styra upp och skala bort.