Och jag som såg fram emot Kimberly Peirces uppdatering av Brian De Palmas klassiska Stephen King-filmatisering. Hennes genombrottsfilm Boys Don't Cry tillhör trots allt det sena nittiotalets stora amerikanska pärlor – en psykologiskt laddad utforskning av kropp och identitet. Alltså en perfekt förstudie till en mobbinghistoria där pubertal ångest klistrar samman kristen mytologi och gudsförgätet ungdomsleverne.
Det svider att se Julianne Moore som den religiösa tokan Margaret White. Pinsam, präktig och platt från första funderingen på att saxa sönder sin nyfödda bebis. Mor- och dotterrelationen blir alltmer infekterad när Carrie (Chloë Grace Moretz) får sin första mens och försiktigt klättrar i skolhierarkin, så tydligt linjerad att Mean Girls framstår som en subtil allegori.
Jag välkomnar nya perspektiv på gamla historier, men det här är antagligen den onödigaste nyinspelningen sedan Stephen King utmanade Stanley Kubrick med sin värdelösa miniserietolkning av The Shining.
