Bumerang

Maja W 09:00 12 May 2016

Vad nu? En romantisk dramathriller marinerad i en Vi fem-känsla och Amélie Poulain-klyshor? Den första halvtimmen är uppriktigt sagt ingen höjdare men mina vidgande näsborrar och smala streck till mun blir trots det ett allt bredare leende.

Nå, det här är en klyschig film på många sätt, men jag förlåter den för det.

Först och främst hinner jag inte ens förbereda mig inför den obligatoriska bilkraschen förrän en motorhuv täcker hela bioduken och bilhjulen snurrar under en gassande sol. Kan vi inte komma överens om att den löjligt uttjatade bilkraschen vid det här laget inte längre faller under spoiler-kategorin? Kan vi inte också gemensamt införa censur mot den snart?

Antoine (Laurent Lafitte) har en 40-årskris (eller något sådant) och börjar gräva i sitt förflutna, i vilket hans mamma dog under mystiska omständigheter 30 år tidigare. I familjen råder det konsensus kring att samtalsämnet är tabubelagt och icke önskvärt. Istället existerar en påtagligt förljugen stämning som Antoine hotar genom att insinuera allt grövre anklagelser. 

En olycka kommer sällan ensam heter det och mycket riktigt blir han lämnad av sin fru och förlorar jobbet i samma veva som hans familj markerar ett allt större avstånd. 

Frågan är om Antoines besatthet är motiverad eller ett symtom på att han lider av en paranoid personlighetsstörning. Nog är det spännande och utfallet är tillräckligt tillfredsställande för att jag ska kunna lämna salongen nöjd över att ha sett en film som påminner om betydelsen av att vara en människa med integritet och mod i sanningens namn. Hoppsan, lät jag klyschig nu? Ni får ursäkta. 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner