Jag tillhör dem som inte riktigt kan se Jennifer Anistons påstådda uselhet som skådespelerska. Medioker är hennes bottennotering och i rätt sammanhang är hon en av få naturliga arvtagerskor till Goldie Hawn.
Det sammanhanget är emellertid inte det här. The Bounty Hunter, om en statligt kontrakterad prisjägare (Butler) som har fått i uppdrag att lämna över sin egen kriminalreporter-exfru (Aniston), låter kanske på pappret som en naturlig visit i just Goldie Hawn-land. Men utförandet är kärlekslöst. Forcerat. Tondövt. Fyllt till bredden med de tröttaste av trötta actionkomediklichéer. Det finns faktiskt inga försonande drag. The Bounty Hunter är som en jättestressad person just innan denne får diagnosen utmattningssyndrom. Man ska bara dra nästa gag, spelar ingen roll hur, fort ska det gå, man svarar i strykjärnet och lägger smutsvätten i frysen, bara man kommer framåt, framåt, framåt. Nu är jag inte det minsta förvånad, ska sägas. Manusförfattarinnan Sarah Thorp har jag för all del aldrig hört talas om. Däremot har Andy Tennant en framskjuten position på listan över Hollywood-regissörer jag gladeligen skulle skicka till arbetsläger i Gulag vid ett eventuellt återöppnande. Will Smith-fiaskot Hitch, präktiga Sweet Home Alabama och surfrelationsdramat Fool’s Gold är en nästan fascinerande usel filmografi – och då ska man komma ihåg att de är Andy Tennant bästa filmer! Nej, nu vi glömmer vi det här och tittar framåt.
