Boogie Nights

Det är mycket som talar för Boogie Nights framgång i Sverige. Berättelsen rör sig i de smaklösaste av det smaklösa - och nu populära - 70-talets regioner: porrträsket. Vidare har Marky Mark Wahlberg huvudrollen, våra kvällstidningar har redan börjat räkna ner filmens ankomst och fredagsbilagorna lär säkerligen lagom till premiären hitta någon hipp porrvinkel att ödsla tre helsidor på. En film i tiden, helt enkelt. Som suger. Åtminstone till vissa delar, speciellt de som avgör om en film ska kunna ge publiken något att ta med sig hem (det stora frågetecken som jag bär med mig ut ur salongen räknas inte). Unge regissören Paul Thomas Anderson imponerar visserligen inledningsvis. Wahlbergs Eddie Adams jobbar som diskare på ett disco där han upptäcks av Burt Reynolds porrfilmsregissör Jack Horner. Eddie, senare med artistnamnet Dirk Diggler, blir introducerad i en sektliknande porrmiljö där Gud heter Horner och vardagen består av könlös sex framför kameran. Vi presenteras i ett mysigt familjesammanhang men också inför blodiga överdoser, barnarov och självmord, allt skildrat i en föredömligt pekpinnefri ton. Vi ser det vi ser, och den som inte kan dra sina egna slutsatser av hur ett sådant leverne påverkar en människa, är nog ändå så hjärndöd att vidare etiklära är verkningslös. Men där tar det på något sätt stopp. Anderson (också manus) börjar här ett tematiskt flackande som fortsätter i resten av denna 152 minuter långa uppgång-och-fall-historien. Detta gäller absolut inte bara själva konskekvenstänkandet, men det är det som ter sig mest alarmerande. Boogie-nätterna sträcker sig över ungefär åtta år av kraftigt droganvändande och diverse trauman, men i slutänden sitter ändå alla inblandade och strålar likt nyreligiösa gymatleter på picnic. Tjo och tjim, tummen upp, allt är som förr och ingen egentlig skada är skedd - och ingens intresse är väckt. Illusionen lider även andra nederlag. Inte minst inför det faktum att man trots gedigna skådespelarinsatser, från framförallt Burt Reynolds och Julianne Moore, får alla karaktärer att framstå som slösinta, på gränsen till debila - och sålunda svåra att hänga upp sin sympati på. Undantagen är hanrejen Little Bill som spelas av William H Macy (Fargo), amerikansk films just nu främste tolkare av förlorare.Jag misstänker att Anderson ville skapa en 70-talsfest, och det har han också gjort, men det som av vissa optimister kallas en Spelaren för porrbranschen är snarare en könlös irrfärd på ett voluminöst rekvisitaförråd.