Bobby

Bobby är inte en film, den är en bön i den politiska idealismens statskyrka, den vars credo är I Have a Dream. Frihet, jämlikhet och samhällelig förändring genom människors goda vilja under ledning av en messias som ”skall bringa ljus där mörker råder”, med den helige Franciskus gamla fras. Robert F Kennedy var döpt efter honom och Bobby handlar om hur det kändes att tro på det ljuset. Filmen vill visa vilka drömmar som gick förlorade då RFK blev skjuten, och de olika sätt på vilka våld övertrumfar idealism. Macy, Hopkins, Slater, Fishburne; Martin Sheen, Harry Belafonte; Demi Moore, Sharon Stone, Helen Hunt; Elijah Wood, Lindsay Lohan, Ashton Kutcher, Heather Graham och Joshua Jackson — ingen av dem spelar över eller stjäl scener. Särskilt de medelålders kvinnorna är lysande. Det är tematiskt lämpligt att jag inte visste namnet på skådisarna bakom de mest gripande prestationerna. Nick Cannon, visar det sig — han är svart — och Freddy Rodríguez (Six Feet Under). Hur skall jag kunna recensera den här filmen? Jag tillhör ju samma församling själv. Estevez vill tro, men det är inte säkert att man kan, och desperationen bränner, trots det solkigt sentimentala.
Tio minuter på slutet gråter jag som ett barn. Tanten bakom mig snyftar ljudligt och killen intill torkar också tårarna i smyg. Om Bobby inte helt fungerar som film är den succéartad propaganda för hoppets ideologi.