Redan under de första lågmälda scenerna, där Julia och Johanna omfamnar varandra, är det tydligt att Blodssystrar inte är en konventionell dokumentär på något sätt. Utan skyltar eller berättarröster kommer vi de två tvillingsystrarna i Rosengård in på livet genom korta ögonblick, små detaljer och ett helt magiskt foto som mer påminner om spelfilm.
Det starka bandet mellan systrarna handlar inte bara om traditionell syskonkärlek, utan om ren överlevnad. När de var endast nio år gamla i hemlandet Azerbajdzjan kidnappades de och hölls inlåsta i en källare i 28 dagar av motståndare till deras politiskt aktiva mamma. Där misshandlades de och fick leva på vatten och bröd. Efter den traumatiska händelsen har systrarna knappt lämnat varandra sida.
Men nu gör sig vuxenlivet påmint. Julia har träffat en kille i Turkiet som ska flytta till Sverige för att de ska gifta sig, men Johanna är misstänksam och beskyddande – något som visar sig vara väl motiverat. Till slut tillåter han inte ens systrarna att träffas, och deras möten tvingas ske i hemlighet i ett garage. Det är oerhört starkt och berörande att se hur Julias isolering i äktenskapet och lägenheten speglar den hemska händelsen i deras barndom.
Blodssystrar är en relevant och viktig film som påminner om vilka situationer som flyktingar faktiskt flyr ifrån. I Europa har vi en tendens att solipsistiskt diskutera vad flyktingar och invandrare innebär för oss, medan vi glömmer bort anledningarna till att de tvingas komma hit överhuvudtaget. Den här starka och intima dokumentären visar värdet i att skildra alla typer av människor och livsöden.
Den amerikanska filmkritikern Roger Ebert sa en gång att film är den mest empatiskapande konstformen som människan har. Blodssystrar är ett utmärkt och visuellt slående exempel på det.
