The Blair Witch Project

Burkittsville, tidigare kallad Blair, är en försumbart liten stad i de norra delarna av den amerikanska delstaten Maryland, som naglat sig fast på kartan enbart tack vare myten om häxan, the Blair Witch. Under slutet av 1700-talet sög hon blodet ur stadens små barn och fortfarande sägs hennes ande spöka i skogarna runt Burkittsville. Det är för att undersöka, och dokumentera, sanningshalten i denna sägen som tre unga filmstudenter beger sig till Maryland för några dagars vandrande och campande i skogen. De kommer aldrig tillbaka. Några år senare hittas deras inspelade material i en gammal ödestuga i skogen. Åtminstone om man ska tro den fejkade dokumentären, eller mockumentary som det träffande kallas i USA, [I]The Blair Witch Project[/I]. Och det finns mycket som talar för att man borde göra det. Regissörerna Eduardo Sánchez och Dan Myrick har inte sparat på krutet för att övertyga oss. Inspelningen gick minst sagt ickeortodoxt till väga. Regissörerna skjutsade ut sina tre huvudrollsinnehavare i skogen, och lämnade dem där utan manus, med fria händer och bara små anvisningar om vad som skulle hända. Spökerierna skapades utan att de tre skådespelarna förvarnades, för att deras skräck skulle bli så äkta som möjligt. Och maten ransonerades så att de verkligen skulle bli tröttare och hungrigare för varje dag. Detta sätt att arbeta är visserligen inte nytt, men Sánchez och Myrick har dragit det till sin spets, och det är ofta alltför tydligt vad de tvingades välja bort till förmån för den eftersträvade autenticiteten. Känslan av improviserad teater när den är som mest påfrestande tar allt som oftast överhanden, och efter ett tag blir skådespelarnas ständiga skrikande och rundgången på repliker, där allt upprepas inte en och två gånger utan tre, fyra, rätt svårsmält. Allt filmande skötte skådespelarna själva med hjälp av en videokamera och en svartvit 16mm-kamera. Därmed blir filmen berättad i första person, publiken blir ett med den som håller i kameran. En vanligen effektiv metod för att öka publikens identifikation och skräck. Men är det läskigt? Jag, som fortfarande drömmer svettiga mardrömmar om att Thomas Quick bor i min garderob, kan meddela att jag inte blev rädd. Alls, faktiskt. Filmmakarna har valt att aldrig visa häxan, och istället förlita sig på publikens fantasi, och det är i och för sig en fin tanke. Men några sammanbundna grenar och ett par mystiska stenhögar är inte särskilt skrämmande om man tänker efter. Den ständiga åksjukekänslan framkallad av en milt uttryckt skakig kamera gör sitt till för att avleda koncentrationen från skräckfaktorn. Mer intressant är att iaktta huvudpersonernas gradvis ökande skräck, och hur de väljer att handskas med den på olika sätt. Som Heather, som vägrar släppa sin kamera eftersom verkligheten blir mindre verklig om hon ser den genom en kameralins. Lite cyniskt kan man säga att de debuterande regissörernas kreativa nytänkande kanske syns bäst i den smarta marknadsföringen av filmen via Internet. Redan innan filmen började spelas in spreds myten om häxan i Blair på en hemsida på nätet. Hypen var skapad och efter en lyckad visning på Sundance-festivalen i januari har denna lågbudgetfilm blivit en enorm vinstaffär för distributören. Rätt ska dock som bekant vara rätt och till syvende og sidst är [I]The Blair Witch Project[/I] ett ambitiöst genomfört experiment - om än ett som i slutändan inte fungerar - och man kan bara hoppas att några av de inspelade miljonerna kommer regissörerna till godo. Nästa film blir säkert bättre.