I Köpenhamn cykelpendlar fler människor än vad som cykelpendlar i hela USA. I São Paulo dödas en cyklist i veckan. Vita spökcyklar sprider ut sig som kusliga minnesmärken över de i trafiken dödade cyklisterna. Bilindustrin fortsätter tillverka bilar medan medelklassen fortsätter köpa dem. Och cykelrörelsen trampar vidare i sin kamp för en människovänligare stad. Fredrik Gertten, upphovspersonen bakom uppmärksammade dokumentären Bananas!* och uppföljaren Big Boys Gone Bananas!*, riktar här strålkastaren mot bilismen och alternativen till den.
Först det positiva: filmen har ett fantastiskt foto. Trafikbilder från världens alla hörn har aldrig varit så tjusiga. Toronto, Los Angeles, Sao Paulo, Köpenhamn, Bogota och flera andra städer flimrar förbi med blinkande ljus, dödsföraktande cykelmanövrar och stadsvyer to die for. Ljudet och musiken är det andra som fångar min uppmärksamhet. Tjutande bilhorn kontra vänliga cykelklockor i en aldrig sinande ljudkakafoni som briljant illustrerar de vackra bilderna. Det låter snyggt och det ser snyggt ut. Jag skulle vilja gilla den här filmen mer.
Problemet med Bikes vs Cars är att den förlitar sig på angelägenheten i budskapet och därmed får historien lida. För budskapet är viktigt. Miljön måste räddas och läget är ohållbart. Att göra stora städer mer cykelvänliga kan vara en bra lösning, men det räcker inte att klippa in person efter person som pratar om hur härligt det är att cykla, alternativt folk som klagar över hur jobbigt det är med cyklister. Eller att via text mata publiken med statistik om dödsolyckor i trafiken eller antal bilar som tillverkas och köps varje år. Det jag saknar är en framåtdrivande historia som faktiskt kan fånga vad som händer i denna fråga, något som uppehåller intresse och skapar dynamik. Som det är nu serverar filmen en statisk bild av bilismen kontra cyklismen, och i en och en halv timme blir det ganska tråkigt.
