Det vilar nästan alltid något hetsigt uppstadgat och valiumosande över livsdraman om åldrade människor som genomgår själsliga resor och inser att livet kan innebära glädje och lustar trots att kroppen kanske är gammal och ful. “Kliv UT ur era säkerhetszoner, våga gå till barer, testa afrikansk dans och åk för guds skull moped!! Livet är Fantastiskt”. Som om dessa filmer desperat greppar efter livets sista illusionsbaserade halmstrå, som om alla oroar sig för att den långsamma gråa Carema-döden ska lura bakom nästa hörn. Liksom senare års En sång för Marion och En enkel till Antibes sällar sig Betties resa till denna typ av verklighetsflyktiga larger than life-filmer.
Och även om filmen innehåller en hel del underhållande möten och Cahtrine Deneuve gör en strålande insats som den motvilliga och något diviga hotellägaren Bettie lossnar det således aldrig riktigt. Allt är så konkret och tydligt, det räcker att vår Bettie lämnar stan, arbetet och tryggheten i ynka tre dagar för att hon ska hinna reparera relationen till sin försummade dotter, festa med yngra män och hitta kärleken, allt utan att ens försöka (sorry för spoiler). Jag efterlyser en något mer problematiserade skildring av ålderdomen.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2013.
