Bergman – ett år, ett liv

Kasia Syty 10:15 12 Jul 2018

En förvirrande kronologi är inte nödvändigtvis av ondo, det  har filmkonsten bevisat gång på gång genom tiderna. I vintras var det den tyska Netflixserien Dark som tvingade sina huvudpersoner att hatta hit och dit mellan tidsplanen, innan alltsammans slutligen knöts ihop till en ganska prydlig rosett. Det är nämligen det som skiljer en medvetet snårig berättelse från ett trassel; filmskaparen måste hålla i trådarna. Tyvärr är detta inte fallet med Jane Magnussons nästan två timmar långa dokumentär om årets kanske mest firade 100-åring, Ingmar Bergman. 

Till att börja med zoomar filmen in på ett enda år – det för dämonregissören allra mest produktiva 1957, men sedan fastnar berättelsen och tittaren i tidslabyrinten, på filmens bekostnad. Cirka 40 prathuvuden uttalar sig hastigt om allt från Bergmans Mariekexkonsumtion och dess inflytande på hans medarbetare, till hans icke-intresse för djur och huruvida gubben var nazist i 20-årsåldern eller inte. Då och då blandas dessa rumphuggna intervjuer ut med flashbacks till 1957 när Bergman, enligt den allvetande berättarrösten, ”började göra filmer huvudsakligen om sig själv”; ett ganska banalt sätt att summera ett konstnärskap på, kan man tycka, men Magnusson har rotat fram en amerikansk professor i skandinavisk litteratur som mer än gärna bekräftar diagnosen – Bergman är Fanny (och inte Alexander som man tidigare trott!), Bergman är både Alma och Elisabet ur Persona, i ett! Och så vidare. Varför dokumentärregissören valt att inte vända sig till någon av alla de filmrelaterade källor som finns på närmre håll (t ex filmvetaren och Bergmankännaren Maaret Koskinen) för att fördjupa analysen en smula kan man bara ana sig till, men det godtyckliga urvalet är genomgående för filmen. 

Med tanke på det omfattande arkivmaterialet kunde Ett år ett liv gott ha fått ta formen av en serie eller – som i Astrid Lindgrens fall – en dokumentär i tre delar. Men det är kanske inte i filmens längd problemet ligger. Den välbehövda dekonstruktionen av århundradets kulturman som Magnussons dokumentär har ambitionen att vara skulle nog helt enkelt kräva mindre berättaröversitteri och sensationslystnad (se hellre Marie Nyreröds färska dokumentär om Gun Bergman: Den obesegrade kvinnligheten).

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Hypnosen

"Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund - satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se."