Bent

[I]Bent[/I] bygger på den uppmärksammade teaterpjäsen med samma namn om nazidiktaturens förföljelse av homosexuella. Ett angeläget ämne och en hyllad pjäs, men tyvärr lyckas filmversionen inte leva upp till de skapade förväntningarna. Främst därför att varken manusförfattare eller regissör har kunnat skära sig loss från ursprungets teatertext; filmen har blivit en förlängning av en scenföreställning utan förmåga att leva ett eget, oberoende liv. Långfilmsdebuterande regissören Sean Mathias har tidigare främst jobbat med teater, vilket märks tydligt, och filmens manus är skrivet av pjäsförfattaren Martin Sherman - oftast ett gott tecken men här har det varit mer till skada än nytta. Resultatet har blivit en film som förhåller sig till teater ungefär som en nektarin till en persika - den är ingen och smakar inte som en persika, men den är förvillande lik. Miljöerna är direkt hämtade från teaterns värld, i det att de inte är verklighetssimulerande utan snarare kulisser ämnade att skapa en stämning och sätta fart på publikens fantasi. I teaterns värld är detta förfaringssätt inövat och tillvant hos publiken. Vi vet att en omkullvält soptunna av amerikanskt snitt i ett hörn indikerar en återvändsgränd i ett fattigt New York-kvarter. I film kan man inte lika självklart förutsätta att publiken fyller i de felande länkarna. Det krävs mer av regissören, och mer av filmen, för att det ska fungera. Och det fungerar inte i Bent. Istället för att tvinga oss att koncentrera oss på grundkonflikten - om de två homosexuella koncentrationslägerfångarnas försök att uppnå något slags mänsklighet mitt i all misär - skapar det distans, en distans som skådespelarna inte lyckas överbrygga. Det beror delvis på pjäsens statiska uppbyggnad; större delen av filmen får vi se de två fångarna flytta stenar från en hög till en annan för att sedan flytta dem tillbaka igen, ett arbete som får Sisyfos stenrullande att framstå som rena barnleken - det var åtminsone varmt där han var. Men det beror också på att skådespelarna aldrig lyckas nå in till kärnan av sina karaktärer. Resultatet blir att jag inte berörs så som filmens starka tematik och djärva anslag borde kunna beröra. Fotnot: Bent distribueras av Filminstitutet och ingår i deras skolbiosatsning [I]Bilder av förintelsen[/I].