Olivers gamla pappa Hal kommer ut ur garderoben efter att ha gömt sig i ett 44 år långt äktenskap. Ungefär samtidigt drabbas farsgubben av cancer och dör fem år senare.
Oliver (Ewan McGregor) har helt enkelt en del trasslig psykoanalys han borde betala dyrt för (varför han väljer att gå på maskerad som Sigmund Freud). Mitt uppe i apatin träffar han en cool tjej som är skådespelerska. Oliver försöker bli kär, samtidigt som hans minns tillbaka på pappans sista, och enda egna, tid i livet. Det är ett fint kammarspel och den melankoliska stämningen sitter klistrad i väggarna.
Oliver filosoferar om hur den nutida människan krossas av sitt förflutna. Hans pappa hade aldrig samma friheter som han själv. Livet är orättvist. Ledsen smiley.
Filmen flummar bort sig lite i klassiska amerikanska indiefällor. Voice-over-pretto och bajsnödiga bildmontage pajar känslan av att sitta instängd i sorg på obestämd tid.