Det börjar riktigt bra när regissör Pelle Seth och manusförfattare Rolf Börjlind flyttar in Martin Beck, med mannar, in i 90-talet. En pedofilhärva, en snårig utredning, några scener från Becks mentalt utarmade privatliv, lite käbbel mellan huvudpersonen och Gunvald Larsson, ännu mer käbbel mellan den förstnämnde och dennes chef. Allt detta mestadels skildrat med handhållen kamera och steady cam samt ett schizofrent klipparbete signerat lyteskomikens förste vapendragare Felix Herngren (jo, han gör sådant också). Teamets strävan att skapa stämningar av urbant kaos a la Seven må kännas lite desperat men, okey, vi köper det. Börjlind har ju trots allt snickrat ihop en dialog som, med undantag för några trötta klichéer, är såväl frisk som underhållande. Lägg därtill goda skådespelarinsatser från huvudrollsinnehavarna Haber och Persbrandt och guldbaggarna borde börja svärma. Men det visar sig dock snart att Börjlinds och Seths förmåga att skapa trovärdighet och tyngd i en brottsintrig inte är av samma goda karaktär. Ett markant problem är att man inte har lyckats alstra någon som helst spänning, och detta trots att man lämnat den i Martin Beck-sammanhang vanliga, angenämt sega, vardagslunken för ett mer amerikanskt, tempofyllt berättande. Än värre är det naturligtvis att duon har fuskat. Den utredning som till en början ter sig som en veritabel sisyfosuppgift löses plötsligt på ett simpelt, odramatiskt och skrämmande fånigt vis. Man får en känsla av att filmmakarna gick vilse i sin egen historia och när de insåg att de trots allt hade fyllt upp de 90 minuter som behövdes, tog de helt enkelt den lättaste vägen ut ur härvan. Fusk, som sagt.För den som likt undertecknad har läst, och läst om, alla böcker om Martin Beck och sett alla filmatiseringar är det också lite av ett mysterium att Börjlind väljer att att kalla sin kommissarie för Beck, likheterna med Sjöwall-Wahlöös polis är trots allt få. Varför inte helt enkelt skapa en ny polis så slipper vi renläriga sitta och skruva på oss när Beck hemfaller åt den ena yrkesmässiga synden efter den andra. Man försvarar sig med att karaktären måste förändras med omvärlden men den logiken kan få fruktansvärda konsekvenser. En remake på Kvarteret Korpen där Thommy Berggrens karaktär åker på mansläger?Jag yrar, jag vet orsaken är naturligtvis att en film med titeln "Beck" säljer klart fler biljetter än en som heter "Andersson". En eloge till Ingvar Hirdwall som likt få andra kan skapa liv i de små birollerna.
Skådespelare:
Regi:
