I fjol frågade sig Johan Hilton i DN “om inte Grande dame Guignol-filmen tycks gå en ny framtid till mötes”. Den skräckbetonade subgenren som även kallas “hagsploitation”, och lutade sig tungt mot kvinnliga stjärnor som passerat filmfabrikernas orättvisa bäst före-datum, fick sin start med Vad hände med Baby Jane? med Bette Davis och Joan Crawford. Som ett möjligt samtida exempel “skohornade” Hilton in Toni Collettes prestation i Ari Asters genombrott Hereditary.
Grande dame Guignol-vibbarna är starka även i Asters nya film, Beau is Afraid, där en Bette Davis-sminkad Patti LuPone spelar titelkaraktärens monster till morsa. Samtidigt är det bara ett av många generiska inslag i en tre timmar lång kreativ bergochdalbana om mommy issues inom vad som kommit att dubbas till “elevated horror”. Eller vad den franska kritikern Matthieu Macheret i sin recension träffande kallar “horreur gentrifiée”, det vill säga gentrifierad skräck. För i fallet Beau rör det sig verkligen om ett slags trendkänslig hipsterskräck, där fasorna tar form av ytlig psykologisk onani utan belöning i form av faktiska skrämseleffekter eller insikter.
Samtidigt har Beau mycket att vara rädd för. Slumkvarteren som han bor i terroriseras av en naken knivman, och trottoarerna befolkas av en zombieliknande hord hemlösa. Existerar någon förklaring - Aster förser knappast någon - tycks den vara samhällelig snarare än bakteriell. Antingen det, eller bara inbillad. För i Joaquin Phoenix luggslitna skepnad presenteras Beau som en ängslig mansbebis vars sköra psyke vi ges flera anledningar att ifrågasätta. Under en inledande terapisession förstår vi också att mamman är att skylla. Med nya ångestdämpare på fickan lämnar Beau ändå terapeuten med avsikt att göra sig redo för sitt årliga besök hos modern. En lång resa som inte bara försenas kraftigt utan utvecklar sig till en odysséartad irrfärd, vilken trots några oförnekliga toppar och en gränslös ombytlighet att jämföra med Darren Aronofskys kaotiska Mother!, mest känns som en redig raksträcka.
Till undantagen hör en tidig episod där Amy Ryan och Nathan Lane spelar ett präktigt villapar vars väg Beau olyckligt nog korsar. Här hade filmen gott kunnat uppehålla sig, men istället väntar ett mystiskt teaterkompani djupt inne i en skog, en drömsk utflykt i deras dekor, tillbakablickar och så småningom en slutgiltig hemkomst. Allt är genomfört med oerhörd hantverksmässig nit. Fotografen Pawel Pogorzelskis minutiösa kompositioner är en liten bildskatt i sig. Likaså Fiona Crombies produktionsdesign. Och en förfulad Phoenix gör ett hästjobb som den vandrande panikattacken Beau. Ambitionen är uppfriskande. Men trots den samlade kreativa kompetensen Aster haft till sitt förfogande utmynnar det inte i mer än tre utmattande timmar nonsens.
Läs även Nöjesguidens intervju med Ari Aster: Filmskapande ska vara som att göra hyss
