Bean - den totala katastroffilmen

Vi var tre, fyra stycken som för några år sedan låg och vred oss i skrattparoxysmer inför Mr Beans besök i kyrkan. Prästens röst malde på i stilla mak och Bean kämpade förtvivlat mot att falla i sömn men tvingades slutligen ge upp. Bean föll sakta framåt, hasade ner från kyrkbänken på golvet och låg, i några laddade sekunder, på knä strax framför altaret, fortfarande sovandes. Igenkännandet var stort. De flesta har somnat alternativt fått skrattnoja i kyrkan, men det är vår ställföreträdare, eller frälsare, Bean som får ta smällen. Precis som Basil Fawlty eller inspektör Clouseau. När Mr Bean ska fylla ut en hel långfilm är igenkännandet också betydligt. Men av fel art. Atkinson och hans medskyldiga har hämningsfritt plockat poänger från alla de gångna årens sketcher och sedan försökt klistra upp dem på en instabil stomme som endast med mycket god vilja kan kallas intrig. Bean är i detta scenario mer korkad och klåfingrig än någonsin. Han jobbar som vakt på ett konstmuseum i London och har, av ej förklarad anledning, den högste chefens fulla förtroende, vilket i förlängningen leder till att Bean tillåts resa till museets pendang i USA. En av världens dyrbaraste tavlor ska komma denna institution till skänks och Dr Bean, som han kallas av de missledda amerikanerna, ska övervaka ceremonin. För den som har Bean-rutin kommer det inte som en överraskning att alla som är i närheten av honom drabbas av katastrofer av olika dignitet. I TV-versionen handlade det emellertid oftast om smärre sådana, på duken blir, som oftast, allting större. Såväl gärningarnas konsekvenser som Beans vibrerande näsborrar. Det sistnämnda faktiskt till fördel för filmen. Om ingen förut har kallat hans uppenbarelse grotesk är det dags nu, med stort G. Hans minst sagt viga mimik, förkärlek för sekretkomik och debil självhävdelse, tränger sig ur bildramarna som vore det en tredimensionell dokumentärfilm från valfri stormavdelning. Känslan av hysteri är med andra ord inte långt borta. Men filmmakarnas futila kamp att hålla ihop de olika sketcherna till en fungerande och engagerande helhet förmedlar dock mer desperation än humor. Och det är tveklöst denna stämning som härskar när jag lämnar biografen.