Barbara

Någonting har hänt med Nils Malmros. Den som minns hans lilla mästerverk Kunskapens träd (1981) eller den kanske något omständliga, men likväl fängslande Kärlekens smärta (1992), ja den har inte mycket att känna igen i hans nya film Barbara. Här går Malmros nämligen samma väg som landsmannen Bille August gjorde för tio år sedan - han överger de små, finstämda historierna i samtidens danska småstad för de stora, episka berättelserna. För här, i 1760-talets Färöarna, är det minsann storslagna känslor i storslagen natur. Ovädren vräker in över de vackra klippöarna, det är nordisk dramatik med alla sina kända förtecken. Visst går det att spåra ett liknande tema som i Kärlekens smärta - ett tema som just är den smärta och de umbäranden som lätt följer i kärlekens spår. Men medan vi formligen kröp under huden på den kvinnliga huvudrollen i den filmen, fram till det tragiska slutet, stannar den levnadsglada Barbara vid att vara en litterär stereotyp - den opålitliga kvinnan som drar man efter man i fördärvet. Hon har redan avverkat två äktenskap med två präster, som båda har gått en för tidig död till mötes. Någon anklagar Barbara för detta, ett av många vittnesmål som bidrar till mytifieringen av henne. Till Torshavn kommer så den unge prästen Herr Poul, som mycket snart även han trollbinds av Barbaras charm och skönhet och trots religiös övertygelse och mot bättre vetande rusar rakt i Barbaras famn och blir hennes tredje prästmake. Hon visar sig emellertid vara ungefär lika pålitlig som ryktet gör gällande och det hela blir till en plågsam erfarenhet för Herr Poul. Förbluffat ser hon på sin makes sorgsna ögon när han förstår att han just blivit sin egen hustrus älskare. "Allt är precis som förr mellan oss, jag älskar dig lika mycket som innan". Barbara är en gåta, och två timmar och 25 minuter senare vet vi inte mer om henne. Den psykologiska gestaltningen har fått lämna utrymme åt de storslagna scenerierna. Jämförelserna med Madame Bovary ligger naturligtvis nära till hands. Men medan man ändå, mot bakgrund av den träige läkare hon var gift med, hade en viss förståelse för hennes handlingar, är det svårt att vinna någon sympati för Barbara. Trots de stora gesterna, de makalösa landskapen och en respektingivande ambition vad det gäller den lokal klangfärgen så lämnar Barbara mest en rad frågetecken efter sig. Och allra mest undrar jag naturligtvis vad den här filmen har att säga oss idag.