I somras presenterades den svenska filmhösten på SFI av regissörer, producenter och skådisar. Efter några minuter dog dock projektorn och filmfolket fick övergå till att försöka prata lite extra om storverken. Det man främst mindes efteråt var dels hur Ulf Malmros störtade ut med orden "Fanimig lägre nivå än någon jävla folkhögskola". Och dels hur Rafael Edholm klarade biffen. När de andra pratade på, tog Raffe helt enkelt med sig sin iBook längst fram och körde trailern i 14"-version med mikrofonen tryckt mot högtalaren. Och det kändes väldigt mycket Rafael Edholm. Just do it. Precis som Babas bilar gör. Eller som han själv beskrev det: Mycket skäggstubb, pangpang och hejbaberiba. Det är å ena sidan väldigt macho, å andra sidan en drift med allt macho. Jag är inte alltid helt hundra på vilket ben han stödjer sig mest på. Andreas Wilson är Jojo som polar med Sara Sommerfelds Anso i ett norrbottniskt ruckel. Men när Jojo bränner besparingarna på en växellåda till sin Schabillac leder det ena till det andra och snart finner han sig tvingad att jobba åt sin svärfar Baba och dennes bilfirma. I trakten huserar även den ryska gangstern Ivan och hans hustru Eleena som sålt hans bil ovetandes om att den var fylld med kosing. Med hjälp av en trio finska rövare beslutar han sig för att göra processen kort med allt om alla. Gamle Ingo&Floyd-gitarristen Hannu Kiviaho är lite rolig som en av hejdukarna. Det är inte de mångfasetterade rolltolkningarna eller det de vardagsrealistiska dialogerna som gör att man ska gå och se Babas bilar. Men alla älskare av norrbottnisk western med snöskotertornerspel demolerande av andras egendom och... ännu mer snöskoteraction, hittar nog något som faller i smaken. Dessutom visar Andreas Wilson här att allt prat om att han bara skulle ha ett enda ansiktsutryck inte är något annat än smutskastning och kvalificerat skitsnack. Han har två.
Skådespelare:
Regi:
